Arbetslöshetskoma

Det tinglar och dinglar i mina öron. Kristian Anttila är inte min typ av te, men just nu passar han fint. Jag söker jobb och behöver något enkelt och tralligt i bakgrunden, något som inte går i för glada toner och som inte alls är svårt att lyssna på. Jag behöver något som håller mig igång. Det finns inga jobb för mig och jag känner mig så jävla värdelös. Skulle jag tillåta det att ske, så skulle jag gråta. Men jag gråter inte. Jag lyssnar på tingel och dingel och letar vidare.

Du smakar snö

Jag borde sova. Det är en tråkig mening och jag vill inte fundera mer på den, inte just nu, jag måste tänka på något fint först.

Det är så trevligt att fundera på citrusfrukter, förhoppningar och framtidsplaner. Jag har hört att många som är i tjugoårsåldern känner att just de är något speciellt värda. Att de har en extra speciell framtid. Sedan går tiden och verkligheten blir till ålderstecken. De undrar vart det gick fel och är bittra.

Jag ser vänner, bekanta och fullständiga främlingar som inte har en sådan verklighet. Det tror inte alls på sig själva och ser bara bakåt och framåt. Tänk hur fint det var när man var fem och hur fint det ska bli när man är femtio.
Vad är det för sorts liv folk har? Det konstanta drömmandet och de svaga planerna.

Jag tror också på mig. Jag vet inte om jag är så särskilt speciell. Men jag vet att ingen annan är lika bra som jag, inte i mina ögon. Det handlar inte så mycket om skryt och snobberi, utan mer om en stark självkänsla som slår sig igenom allt. Murar av betong och ångest går att övervinna med självkänsla. För bara man tror tillräckligt hårt så går det att göra vad som helst.

Jag borde sova, så att jag ska orka med min dag imorgon. För imorgon ska vara en bra dag. Imorgon ska jag uträtta ett underverk eller två, imorgon ska jag ta ett steg till i mitt underbara bergochdalbaneliv.

och jag vill inte vara ifrån dig

Mina fingrar har hackat sönder tre mobiler den här sommaren. Jag vet inte vart smsen har gått, vem jag har ringt och om det var värt det. Nu är det höst. Flyttfåglar flyger söder och mina vänner sprids över världen. Några har redan försvunnit. En till Australien, flera ut i Sverige. Snart åker några till. Jag är inte ensam men jag sitter ändå själv och funderar. För ett år sedan började högskolestudier, en eventuell lägenhet och samboskap. Det höll inte. Nu flyttar han ifrån lägenheten som skulle ha varit vår. Nu flyttar han till Stockholm, för den här gången står inget, jag, i vägen.

Jag flyttar också, men bara någon stadsdel bort. Jag ska plugga igen, men den här gången ska jag finna mig själv i kol och marinblåa pastellfärger. Kanske går det, kanske är det fel. Den här hösten ska ha gyllengula blad och det ska vara så jävla bra. Kanske är det för höga krav, kanske är det vetskapen om att förra hösten var hoppfull, men så starkt förknippad med Hello Saferides sorgligaste låtar. Kanske är det hösten i sig som får mig att tänka efter.

Jag trodde att det skulle vara så lätt att avsluta en tvåsamhet. Att jag passade så mycket bättre som ensam.
Visst passar jag bättre, men jag saknar kontakten. Även om tjafs och irritation och stress till slut blev ohållbart, så kommer jag alltid att saknar de 192 centimeterna som han innebar.

För trots att jag inte är ensam så vaknar jag av tystnaden.