Du smakar snö

Jag borde sova. Det är en tråkig mening och jag vill inte fundera mer på den, inte just nu, jag måste tänka på något fint först.

Det är så trevligt att fundera på citrusfrukter, förhoppningar och framtidsplaner. Jag har hört att många som är i tjugoårsåldern känner att just de är något speciellt värda. Att de har en extra speciell framtid. Sedan går tiden och verkligheten blir till ålderstecken. De undrar vart det gick fel och är bittra.

Jag ser vänner, bekanta och fullständiga främlingar som inte har en sådan verklighet. Det tror inte alls på sig själva och ser bara bakåt och framåt. Tänk hur fint det var när man var fem och hur fint det ska bli när man är femtio.
Vad är det för sorts liv folk har? Det konstanta drömmandet och de svaga planerna.

Jag tror också på mig. Jag vet inte om jag är så särskilt speciell. Men jag vet att ingen annan är lika bra som jag, inte i mina ögon. Det handlar inte så mycket om skryt och snobberi, utan mer om en stark självkänsla som slår sig igenom allt. Murar av betong och ångest går att övervinna med självkänsla. För bara man tror tillräckligt hårt så går det att göra vad som helst.

Jag borde sova, så att jag ska orka med min dag imorgon. För imorgon ska vara en bra dag. Imorgon ska jag uträtta ett underverk eller två, imorgon ska jag ta ett steg till i mitt underbara bergochdalbaneliv.