Knappar, knapptryckning och att göra fel ibland.

I alla filmer så löser sig allt i slutet. Herr Rätt får Fröken Rätt, fattar det rätta besluten. I slutet, blir allt bra. Eller om det är en sorglig film, mindre dåligt. Det är en ljusning och ett löfte om trygga famnar och folk snorgråter, på ett vackert sätt, i varandras hår.

Jag vill ha det. Den tryggheten. Att någon spelar stråkmusik och en sista, lycklig, scen. EN Lycklig scen som ger publiken en chans att strama upp sina ansiktsdrag.

Jag vill känna när jag fattar rätt och fel och avgörande beslut. Att andra, eller något allsmäktigt, säger att man gör rätt. Det enda som låter i mig, oavsett vägval, är tinnitus. Så ironiskt.

Jag bakar in en chili för din skull

Media vill lära oss att lycka kan köpas för pengar. Tidningar, tv och radio som viskar om de senaste trenderna och de dyraste tingen.



















Kvinnor och barn säljer sina kroppar
Djur utrotas
Och jorden går under.









Är du lycklig nu?
har vi tid, innan allting tar slut?

What else is there?

Jag är kär i Karin Dreijer Andersson. Hennes röst gör mig alltid så... nöjd med tillvaron. Och jag vet att Karin Dreijer Andersson är så mycket äldre och visare än jag, jag skulle vilja prata med henne. Karin Dreijer Andersson är den enda kändisen som jag skulle vilja träffa. Jag sitter framför min dator och lyssnar. Cyklar min cykel och lyssnar. Drömmer om framtiden och lyssnar. Karin Dreijer Andersson får mig att må lite bättre, le lite större och hoppas lite mer. Det behövs. Utan Karin Dreijer Andersson, skulle jag sjunka ännu djupare ner i min arbetslöshetskoma.
(jag har helt enkelt för mycket tid och för lite rutor att kryssa av)
Och jag låter mina tårar rinna. För en gångs skull är det faktiskt okej. Anledningen till att jag gråter är inte Karin Dreijer Andersson. Anledningen är arbetslöshetskoman. Och jag sitter och lyssnar på Karin Dreijer Anderssons låtar och funderar på vad det är som gör att jag inte förtjänar ett jobb. Jag vill vara som hon. Jag kan se tusen fördelar med mig. Jag kan se lite av Karin Dreijer Andersson i mig. Och vem vill inte vara som hon? Vem vill inte ha en liten Karin Dreijer Andersson som anställd? Vem vill inte ha mig?

En-sam-het och två-samhet

Det finns människor som bubblar, skrattar och är alldeles randiga av lycka. Sådana som har statusen "upptagen"/"i ett förhållande"/"förlovad" eller vad det nu kan stå, på Facebook. Flickor och pojkar som har en alldeles speciell "någon" i tankarna.

Sedan finns det sådana som jag. Som bubblar och skrattar och är alldeles rutiga på utsidan. Rutorna är ganska permanenta, skrattet högst tillfälligt och bubblandet är inte sällan kopplat till alkoholens förtjusande sällskap.

Jag trivs så. Jag vill inte ha någon i handen i mer än för en vecka eller två. Vill inte bubbla tack vare någon annan och vill absolut bara ha sms från vänner, bekanta och tillfälliga.

Så varför, varför varför varför varför, sänder media ut en bild av det perfekta (hetero-, vita-, förorts-)paret? Varför är det aldrig någonsin i en film/serie/reklam helt-otroligt-jätte-jävlaOKEJ att vara ensam? Carrie gifter sig med BIG, Rosing söker efter "den rätte" och du kan gjuta en dildo av din älsklings kuk.

Jag vill inte ha någon dildo. Jag vill inte se Carries bröllop och jag tror inte att Rosing kan hitta en "rätte" i ett tv-program. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet och jag är en obotlig romantiker, men jag behöver för fan en paus. Jag behöver en kärleks-låts-fri sommar och en film utan hångel.

Men i ett samhälle där livstilen bygger på att "shoppa och gift dig lycklig", så är det nästan omöjligt. Jag lever på en plats där pojk/flickvänner väger tyngre än gedigna gamla bästisar och skiljsmässor är vanligare än "gammal kärlek rostar aldrig". Jag är fast på en plats där hjärtan krossar av media och förlovningar är vardagsmat, ärligt talat ganska tråkigt.

Jag vet att jag är dubbeltydig och extra flummig, men det är all ilska som rör till det. Min grundfråga är, egentligen, är det så fel att vilja vara ensam?

J

Någonstans brinner det i knutarna

Jag försöker att se mig själv som cool. En sådan där som klär sig som hon vill och som säger vad hon vill. En sådan som bara drar när det blir för tråkigt. En sådan som flyger själv. Men jag vågar inte. Jag vågar inte boka en biljett bort, inte ens när jag har tryckt i returknappen så vågar jag åka bort. Är för rädd för det främmande och för fängslad av min tristess. Jag vill resa, men hela världen är för stor. Jag vill fly, men är oroad över vart jag kommer landa. Jag vill inte stanna här längre, men ändå sitter jag kvar.

Jag vill dra. Paris, Amsterdam, Mexico city eller bara Stockholm, men jag är för feg.

SÅ OTROLIGT SPECIELLT

Jag
Jag älskar låter "creep", men tycker att Timos version är bättre än Radioheads. Den får mig att drunkna och vakna och känna och ibland skrika litegrann. För några dagar sedan satt jag och Linnéa och skrek i bilen. Jag körde och vi skrek i kapp. Det var skönt, men inget översteg känslan av misslyckande.

Sedan åkte vi iväg på minisemester till Tjörn och trots att vi inte ens vara borta ett dygn, så är allt så mycket lättare. Som om tyngdlagen inte håller i oss lika hårt, mitt hår lockar till sig och hennes leende är lite bredare än vanligt.

Allt ordnar sig nog, så säger vi i alla fall. Ibland menar jag det, ibland tvivlar jag starkt. Men om det inte löser sig, så är det inte så farligt. Jag har ett bra liv, ett gott liv och jag ska nog inte klaga så mycket som jag ibland gör. Jag försöker att släppa kraven på mig själv, leva upp lite mer.

För om man lever så blommar marken i oktober och om man lever, så får man inte lika tråkiga rynkor som gammal. Kanske är det konstiga argument, men jag får ofta höra att jag är ganska så... konstig.

Något som jag väljer att ta som en komplimang, men någonstans ska jag nog alltid undra. Är jag verkligen SÅ konstig? Hur är då någon som är normal?

Vi kunde stilla sjunga för ett tag

Jag försöker att vara positivt. Men ibland är det svårt. Just nu är det svårt. Varje litet bakslag får mig att drunkna igen, för jag har helt enkelt fått nog av bakslag. Ingen utbildning, inget jobb, ständiga avramlingar och folk som går emot mig. Listan kan göras längre, men det skulle tråka ut oss alla. Nu har jag fått ett nytt bakslag och intressant nog så kommer allt tillbaka. Jag vill äta. Jag vill banta. Jag vill sluta känna. Jag ser vänner som fortfarande rispar upp sina armar och jag känner en avundsjuka. För tiden då jag kunde fly från problemen med ett par blödande sträck, är förbi. Jag kan fortfarande mildra vissa känslor med mat eller ett kontokort, men det hjälper inte lika bra. Topparna är så höga och fallen så låga, men inte lika radikala som förr. Ingenting är lika radikalt som förr. Kläder, färger och frisyrer. Inget lyser lika klart i rosa eller svart. Kanske förlorar allt sin glans när det blir äldre, även jag. Men det är skönt. Det är skönt att inte vara en lysande stjärna, som förvandlas till svart sot. Det är skönt att bara vara lite lätt randig och karamellfärgad. Aldrig mer kletigt sockervadd eller bergochdalbaneångest.

Kanske är det så att jag har så mycket motgångar nu när jag faktiskt kan ta dem? Nu när saker lättare rinner av. Min päls är fet, som på en gås. Två festivalveckor fyllda av bra upplevelse, underlättar det hela och jag ska ta mig rakryggad genom den här stormen. Precis som jag går med rak rygg genom allt annat.

AND EVERYTHING IS GONE. Älska J

du kan aldrig skratta samma skratt två gånger

Jag röker en cigarett och funderar över cancer. Röker två och det svider i min hals.. Något som kanske påverkar mitt liv för alltid, kanske inte alls. För livet flyter, det är en massa som alltid förändras. Det du gör, påverkar. Det du inte gör, påverkar. Att ångra något man aldrig gjorde, sägs vara det värsta. Men egentligen är väl det värsta att fatta fel beslut. För väljer du bort vänner och bekanta på grund av deras attityd till livet, dig eller något helt annat, så förlorar du dem. Behåller du dem så påverkar de dig för en lång tid framöver, antagligen hela livet. Varje människa förändras, dagligen byts celler ut och nya tankar och handlingar utförs. Det finns människor, men det som skapar dem är tillfällen. Jag ångrar att jag aldrig kysste vissa, för de människorna finns inte kvar. Händelser och cellar har förändrat dem. Åldrat och gjort dem visare, mer skadade. För varje dag som går så förändras allt. Jorden, solen, vintergatan och universum. Ingenting ser likadant ut, men allt påverkar. Älska och älska med passion. Hata men bara med en gnutta kraft. Kärlek och respekt J

Den perfekta handen

Simon Norrsveden passar in på all tonårskärlek. Jag vet att jag inte är sådan nu, varken tonårig eller kärleksfull. Men vissa personer, vissa tillfällen, skakar om världen. Även om det inte kändes så stort just där och då så saknar jag det nu. Men kanske var det en sommarflört, kanske bara en festivalhändelse, en sådan som händer de flesta. Kanske är det så att jag hittade den perfekta handen att hålla. En Vimmerby-hand som jag aldrig vill släppa.