RENLIGHETSBEHOV

Jag tänker skriva ett inlägg nu som kommer att göra att ni alla våra unga fräscha fans... Skall förstå hur bra ni har det! Jag praktiserar just nu i Zurich hos en charmerande familj hjälper min faster med hennes tre barn, ett tvillingpar på 2 år och en 4 åring som aldrig slutar säga "varför det då" jag blir galen, men varje fall... Det jag hade tänkt komma fram till är hur mycket jag saknar att ha tvättmaskin nära till hands plus alla mina accesoarer och kläder samlade på ett och samma ställe, jag saknar att sova naken i rena lakan och att gå upp på morgonen utan att någon frågar en annan "men oj har du bajsat, va duktig du var som berätta det" och sen kommer det, stanken jag får kväljningar bara att tänka på det, det är horibelt. 

Detta är en helt fantastiskt charmerade familj men det blir så ofräscht med barn som luktar så som barn gör och mat som hamnar på golvet när barn äter. Det är som att vara hemma hos den där kompisen man hade när man var liten som hade äcklig mjölk och smutsigt hemma.

Det känns som när man har vart ute och rest för länge och allt man vill är att ligga i sin säng nyduschad med nytvättade lakan och ett kliniskt rent rum, ha på sig sin fulaste nytvättade pyjamas och äta en sallad med mycket gurka och tomat i och sen lägga sig med en ny genialisk bok med ett fint rosa omslag!

Jag saknar mitt egna badrum med alla fantastiska krämer och produkter! ^^ mitt egna rum och jag saknar helkroppsspegel (det finns ingen här för att barnen kan riva ner den) det är frustrerande att inte kunna se på sig själv varje dag och känna sig nöjd jag har ingen aning om hur jag ser ut, ja det är skönt på ett sätt men två veckor räcker. Jag vet inte om jag ser ut som en Ungrare just nu eller en Svenska och sådant mitt kära herrskap är väldigt viktigt för mig.

Inte ens lejonkungen är bra här inte när man kollar med barn varje fall de förstår ju inte det fantastiska med den! Hur kan man missa storheten...? Barnen ifråga är de sötaste och mest fantastiska i hela världen men på tisdag är jag klar. 

Och sist men inte minst jag saknar mina charmerande kompisar + (L) fröken  Grais!!!

Hakuna matata

Att jag faktiskt verkligen älskade dig

Klockan är 18:25.
Jag skriver inte på min hemtenta. Det kan låta löjligt, men det jag gjort mest aktivt den här veckan är: *trumvirvel* aaaaaaaaaaaaaaaatt inte skriva på min hemtenta. Det låter löjligt, för det är löjligt. Jag älskar att skriva. Som den tönt jag är, har jag alltid papper och penna i närheten, alltid redskap till hands för att få klottra ner någon tanke eller fras. Men hemtenta. Det är så osexigt. Ni ser, kära läsare, den lilla magi som fanns i mina fingrar, den charm och den rytm som jag kunde klämma fram, är bortblåst. Jag har tappat takten. Allt diskuterande och läsande och understrykande och all ångest och prestationshandikapp har dödat det som jag trodde att jag var bra på.

Är det såhär det ska vara att studera?

Du sa tussilago, och jag, tulpan

På en människa så är ögonen samma storlek från nyfödd till gammal, skrumpen och död. Öron och näsa slutar aldrig att växa och tionde april är Sveriges vanligaste födelsedag.
I en människa studsar känslor, hormoner och blod fram, det studsar mer i puberteten och mindre på ens nittioårsdag. Men dagen det slutar studsa, är man död. Sverige är världens mest sekualiserade land och jag är inte ett dugg troende.

I Sverige studsar gamla och unga fram, många studsar med mindre steg under depressionen som vi ska vara drabbade av. Många studsar mindre, trots att de själva inte är direkt drabbade av en ekonomisk kris. Många studsar mindre för att vi bor i landet där lagom och normalt är överanvänt. Ett land där man inte vill sticka ut. I ett land där det är pinsamt att studsa högt och stolt

Jag är inte ett dugg troende och ändå tror jag så starkt på vissa saker. Jag tror på kärleken och giftemål och kärnfamiljen och tre barn, häst, lägenhet, hund och flera ton av lycka och jag tror som fan på att man alltid ska studsa så högt som man bara kan. Och trots att det finns ton med vetenskapliga bevis på att man inte kan studsa särskilt högt eller särskilt länge, eller att äktenskap sällan håller tillräckligt länge för att man ska hinna med alla ton av lycka som man ska uppleva innan man har studsat klart. Så tror jag på det.

Mina ögon har slutat växa, men jag har inte slutat att se. Och även om mina studsar går både högre och lägre än andras, så är jag, ekonomisk kris till trots, förbryllande välmående.

Spegel spegel på väggen där

Ibland står jag framför spegeln och andas. Sträcker på halsen, rullar tillbaka axlarna, skakar på håret och vrider mina armar i olika vinklar. Jag står nära, och ibland backar jag så långt att mitt huvud slår i den motsatta väggen. Jag sitter, står, hoppar eller snurrar, framför en ointresserad spegel. Den är död. Det är inte jag. När jag går runt i Göteborg så undviker jag helst speglar. För alla vet att speglarna i stan ljuger. Många säger att provrumsspeglar har avsmalnande och förbrunande effekt. Det tror inte jag på.
Den perfektion som jag kan sträcka, rulla, skaka och vrida fram hemma, är alltid helt försvunnen inne i provhytten och ute på gatan. Jag ser tusentals skyltdockor, reklamfilmer och bilder, tänker att sådär kan jag också se ut. Det är inget svårt. Sedan möts jag, helt oförberedd, oskakad, orullad och ovrider, av en iskall, död och hånfull spegelbild. Jag väger antagligen femtio kilogram mer än skyltdockorna och alla vet hur mycket reklambilder retuscheras. Alla vet det. Alla utom min spegelbild. Den hånskrattar.

Ibland står jag framför spegeln och andas. Tar stora andetag, böjer in magen och ser hur många bildäck jag kan få fram, gör dubbelhakor på halsen, skelar med ögonen och hånskrattar åt mitt ostyrbara hår. Sedan vänder jag ryggen mot spegeln och tar på mig kläder utan att se efter hur de matchar eller klär mig. Smäller igen dörren, tar på mig solglasögon, sätter på Vampire weekend och ler.
Och av någon anledning så är de dagarna, de bästa.

XX J

Dina änglar dansar inte för mig

Allt som ska göras, allt som har gjorts och allt som gick fel dansar jitterbugg och twostep i mitt huvud just nu. Det hamrar i mitt hjärta och snart kommer tårna att spritta iväg i ren panik, de kommer att skena och inte förrän jag ramlar och skrapar upp mina knän, kommer de att sluta. Och allt blir fel, även det som är rätt och riktigt, är fel. Ingenting stämmer och någonstans så vrids världen om, allting lutar och på golven rulllar stolarna fram. Msn blinkar i grönt och himlen är randig av tårar.

När allt, även det som är rätt, blir fel, då kan man bara ta ett djupt andetag, sätta på summerbreeze med Johnozzi och tänka: det värsta som kan hända, händer faktiskt aldrig.

Må gott mina vänner, om ni undrar vart jag håller hus, så lyssna efter tonerna som studsar emot en himmel full av tankar. XX J

självdestruktiv

Jag blev kallad självdestruktiv igår. Av en person som knappt känner mig, men som tror att han är min vän. Idag, när jag under en oplanerad shoppingtur handlar slut mina pengar på kortet, så kan jag inte låta bli att fundera på om han har rätt. Jag har ätit mer socker idag än på länge, handlat för mer pengar än någonsin (nästan) och det är något som kittlar och irriterar mig, psykiskt. Jag köper bodybutter för att lukta vackert, ansiktskräm för att få strålande hy och en klänning som antagligen visar lite för mycket av mina bröst. Jag glömmer att andas och tar strumpor, trosor, hårband och sedan tar det stopp. Student för fan. Har inte råd. Borde spara och just nu skiter jag i det. Den här helgen har varit för mycket och halva Linneohanna har lämnat stan, även om det bara är för en kort tid, så är det slitsamt. Jag kanske har glömt av hur man handskas med ångest, kanske är det så att jag aldrig fick lära mig.

För alla oss som vågar

Det var evigheter sedan jag skrev här och det beror på en enda sak. ARKITEKTPROV. Men nu, hela två dagar före sista inlämningsdatum så är jag klar. Mina A3-papper ligger fint inpackade i ett brunt kuvert och imorgon ska jag dansa till Chalmers för inlämning.

Under den här tiden så har jag haft väldigt många tankar i huvudet, Moderater, IPRED, Kåravgift och framförallt, ordet "normal". Med ordet normal så tänker jag på saker som utseende, psykisk hälsa och framförallt sexdrift.

Det känns någonstans som om man har fastnat i ett tänkande av att ALLT ska vara så normalt och öppet, att man någonstans på vägen glömde av dem som faktiskt inte alls tycker om sex, nakenhet och folk som skriker bland klipporna på kvällskvisten. Det är så normalt att sexa och knulla, att man någonstans på vägen glömmer av kärlek. Personligen så vill jag inte ha sex med någon som jag inte känner. Jag är alldeles för känslig för en sådan upplevelse. Men ärligt talat så skäms jag nästan för att skriva det. För någonstans i kampen för sex åt alla och ett knullande i det oändliga, så har vi... de som är lite mer pryda, faktiskt glömts bort.
Nu menar jag inte att jag är emot de som vill ligga runt och gärna har två och tre nya partners varje vecka. Absolut inte. För hade jag varit som de, så hade livet varit sex och nya kontakter varit något sjukt roligt. Det hela hade varit ett intresse och inte något som jag går runt och funderar över i det tysta. Någonstans så undrar jag om jag inte hade räknats som en lite mer... Normal människa i sådana fall.

Kanske generaliserar jag för mycket nu. Det är faktiskt möjligt att jag har helt fel och att det inte är ett dugg okej att ligga runt. Kanske är det så att man fortfarande ser snett och pratar bakom ryggen på de som öppet gillar att ha sex ofta och med nya personer. Men varför är det i sådana fall inte okej att säga att man inte har haft sex på flera månader, att man trivs utmärkt med det och att man inte alls vill ragga när man är ute på krogen?

Jag önskar att jag va som de. P&K J