Minns du ölen i tältet i leran i musikens namn?

Utanför mitt barndomshem smälter snön långsamt bort. Det är julafton och ovanligt vitt men ändå för varmt, ute. Inne är det ovanligt lugnt, som ett lugn före en orkan och det är kallt på sättet som det bara blir i gamla spökhus med tusen sorgliga minnen. Jag är Underground och du är en parantes i mitt liv. Kanske kommer jag en dag att se tillbaka på kollektivlevnadsdagarna och anse att jag var egoistisk och korkad. Men nu är jag mest mig själv. Det är fint så, på ett randigt sätt.

jag är konsten och du akryl i morgonregn

Utan mörkblått och svart, finns inga färger. Gult, rött, blått. SVARTVITT. Det finns inte mer, inte mindre. Ändå kan alla nyanser uppstå och barnen säger att typiskt manligt är att gillar motorer och att inte gråta. Jag gråter inte. För jag är inte rädd. Typiskt manlig.

FÅR JAG VETA VAD DU TÄNKER PÅ?!

Det här kan nog kallas för vinter. I morse möttes jag av ösregn och det blir nog aldrig mer riktigt ljust. En gråmulen dimma av tankar och handlingar och allt jag vill är att ligga inne och äta choklad. Inte för att jag egentligen har det särskilt dåligt eller så. Men det finns helt enkelt ingen anledning att göra något mer produktivt.

Arbetslöshetskoma

Det tinglar och dinglar i mina öron. Kristian Anttila är inte min typ av te, men just nu passar han fint. Jag söker jobb och behöver något enkelt och tralligt i bakgrunden, något som inte går i för glada toner och som inte alls är svårt att lyssna på. Jag behöver något som håller mig igång. Det finns inga jobb för mig och jag känner mig så jävla värdelös. Skulle jag tillåta det att ske, så skulle jag gråta. Men jag gråter inte. Jag lyssnar på tingel och dingel och letar vidare.

Du smakar snö

Jag borde sova. Det är en tråkig mening och jag vill inte fundera mer på den, inte just nu, jag måste tänka på något fint först.

Det är så trevligt att fundera på citrusfrukter, förhoppningar och framtidsplaner. Jag har hört att många som är i tjugoårsåldern känner att just de är något speciellt värda. Att de har en extra speciell framtid. Sedan går tiden och verkligheten blir till ålderstecken. De undrar vart det gick fel och är bittra.

Jag ser vänner, bekanta och fullständiga främlingar som inte har en sådan verklighet. Det tror inte alls på sig själva och ser bara bakåt och framåt. Tänk hur fint det var när man var fem och hur fint det ska bli när man är femtio.
Vad är det för sorts liv folk har? Det konstanta drömmandet och de svaga planerna.

Jag tror också på mig. Jag vet inte om jag är så särskilt speciell. Men jag vet att ingen annan är lika bra som jag, inte i mina ögon. Det handlar inte så mycket om skryt och snobberi, utan mer om en stark självkänsla som slår sig igenom allt. Murar av betong och ångest går att övervinna med självkänsla. För bara man tror tillräckligt hårt så går det att göra vad som helst.

Jag borde sova, så att jag ska orka med min dag imorgon. För imorgon ska vara en bra dag. Imorgon ska jag uträtta ett underverk eller två, imorgon ska jag ta ett steg till i mitt underbara bergochdalbaneliv.

och jag vill inte vara ifrån dig

Mina fingrar har hackat sönder tre mobiler den här sommaren. Jag vet inte vart smsen har gått, vem jag har ringt och om det var värt det. Nu är det höst. Flyttfåglar flyger söder och mina vänner sprids över världen. Några har redan försvunnit. En till Australien, flera ut i Sverige. Snart åker några till. Jag är inte ensam men jag sitter ändå själv och funderar. För ett år sedan började högskolestudier, en eventuell lägenhet och samboskap. Det höll inte. Nu flyttar han ifrån lägenheten som skulle ha varit vår. Nu flyttar han till Stockholm, för den här gången står inget, jag, i vägen.

Jag flyttar också, men bara någon stadsdel bort. Jag ska plugga igen, men den här gången ska jag finna mig själv i kol och marinblåa pastellfärger. Kanske går det, kanske är det fel. Den här hösten ska ha gyllengula blad och det ska vara så jävla bra. Kanske är det för höga krav, kanske är det vetskapen om att förra hösten var hoppfull, men så starkt förknippad med Hello Saferides sorgligaste låtar. Kanske är det hösten i sig som får mig att tänka efter.

Jag trodde att det skulle vara så lätt att avsluta en tvåsamhet. Att jag passade så mycket bättre som ensam.
Visst passar jag bättre, men jag saknar kontakten. Även om tjafs och irritation och stress till slut blev ohållbart, så kommer jag alltid att saknar de 192 centimeterna som han innebar.

För trots att jag inte är ensam så vaknar jag av tystnaden.

working 9 to 5

Jag är så dödligt jävla äckel fisk och rens och bajs och renhornstrött på arbetslöshet och arbetslöshetsförmedlingar och CVn och personliga brev. ASTRÖTT.

Det är så tjötigt att gång på gång skriva in meriter och ansökningar och CVn när jag vet att inget av det kommer leda någonstans. Det är inte så att jag är dålig, för det är jag inte. Jag är bara alldeles för mycket en i mängden. Jag är så jävla bra och duktig men inte fan syns det på något papper där jag har fyllt i formulär. Inte syns det hur exceptionellt bra jag passar för ett jobb när jag inte får visa upp mig personligen. Ingenting bevisas med ett CV. Ingenting.

handtag, famntag, klapp eller kyss?

Någon dag ska jag skriva något om sexualitet, konsten att vara sig själv och att alltid stå på sig. Idag skriver jag ingenting, för idag är jag snurrig. Igår fick jag den bästa kyssen i mitt liv. Det var så bra att jag seriöst kände mig yr.

Knappar, knapptryckning och att göra fel ibland.

I alla filmer så löser sig allt i slutet. Herr Rätt får Fröken Rätt, fattar det rätta besluten. I slutet, blir allt bra. Eller om det är en sorglig film, mindre dåligt. Det är en ljusning och ett löfte om trygga famnar och folk snorgråter, på ett vackert sätt, i varandras hår.

Jag vill ha det. Den tryggheten. Att någon spelar stråkmusik och en sista, lycklig, scen. EN Lycklig scen som ger publiken en chans att strama upp sina ansiktsdrag.

Jag vill känna när jag fattar rätt och fel och avgörande beslut. Att andra, eller något allsmäktigt, säger att man gör rätt. Det enda som låter i mig, oavsett vägval, är tinnitus. Så ironiskt.

Jag bakar in en chili för din skull

Media vill lära oss att lycka kan köpas för pengar. Tidningar, tv och radio som viskar om de senaste trenderna och de dyraste tingen.



















Kvinnor och barn säljer sina kroppar
Djur utrotas
Och jorden går under.









Är du lycklig nu?
har vi tid, innan allting tar slut?

What else is there?

Jag är kär i Karin Dreijer Andersson. Hennes röst gör mig alltid så... nöjd med tillvaron. Och jag vet att Karin Dreijer Andersson är så mycket äldre och visare än jag, jag skulle vilja prata med henne. Karin Dreijer Andersson är den enda kändisen som jag skulle vilja träffa. Jag sitter framför min dator och lyssnar. Cyklar min cykel och lyssnar. Drömmer om framtiden och lyssnar. Karin Dreijer Andersson får mig att må lite bättre, le lite större och hoppas lite mer. Det behövs. Utan Karin Dreijer Andersson, skulle jag sjunka ännu djupare ner i min arbetslöshetskoma.
(jag har helt enkelt för mycket tid och för lite rutor att kryssa av)
Och jag låter mina tårar rinna. För en gångs skull är det faktiskt okej. Anledningen till att jag gråter är inte Karin Dreijer Andersson. Anledningen är arbetslöshetskoman. Och jag sitter och lyssnar på Karin Dreijer Anderssons låtar och funderar på vad det är som gör att jag inte förtjänar ett jobb. Jag vill vara som hon. Jag kan se tusen fördelar med mig. Jag kan se lite av Karin Dreijer Andersson i mig. Och vem vill inte vara som hon? Vem vill inte ha en liten Karin Dreijer Andersson som anställd? Vem vill inte ha mig?

En-sam-het och två-samhet

Det finns människor som bubblar, skrattar och är alldeles randiga av lycka. Sådana som har statusen "upptagen"/"i ett förhållande"/"förlovad" eller vad det nu kan stå, på Facebook. Flickor och pojkar som har en alldeles speciell "någon" i tankarna.

Sedan finns det sådana som jag. Som bubblar och skrattar och är alldeles rutiga på utsidan. Rutorna är ganska permanenta, skrattet högst tillfälligt och bubblandet är inte sällan kopplat till alkoholens förtjusande sällskap.

Jag trivs så. Jag vill inte ha någon i handen i mer än för en vecka eller två. Vill inte bubbla tack vare någon annan och vill absolut bara ha sms från vänner, bekanta och tillfälliga.

Så varför, varför varför varför varför, sänder media ut en bild av det perfekta (hetero-, vita-, förorts-)paret? Varför är det aldrig någonsin i en film/serie/reklam helt-otroligt-jätte-jävlaOKEJ att vara ensam? Carrie gifter sig med BIG, Rosing söker efter "den rätte" och du kan gjuta en dildo av din älsklings kuk.

Jag vill inte ha någon dildo. Jag vill inte se Carries bröllop och jag tror inte att Rosing kan hitta en "rätte" i ett tv-program. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet och jag är en obotlig romantiker, men jag behöver för fan en paus. Jag behöver en kärleks-låts-fri sommar och en film utan hångel.

Men i ett samhälle där livstilen bygger på att "shoppa och gift dig lycklig", så är det nästan omöjligt. Jag lever på en plats där pojk/flickvänner väger tyngre än gedigna gamla bästisar och skiljsmässor är vanligare än "gammal kärlek rostar aldrig". Jag är fast på en plats där hjärtan krossar av media och förlovningar är vardagsmat, ärligt talat ganska tråkigt.

Jag vet att jag är dubbeltydig och extra flummig, men det är all ilska som rör till det. Min grundfråga är, egentligen, är det så fel att vilja vara ensam?

J

Någonstans brinner det i knutarna

Jag försöker att se mig själv som cool. En sådan där som klär sig som hon vill och som säger vad hon vill. En sådan som bara drar när det blir för tråkigt. En sådan som flyger själv. Men jag vågar inte. Jag vågar inte boka en biljett bort, inte ens när jag har tryckt i returknappen så vågar jag åka bort. Är för rädd för det främmande och för fängslad av min tristess. Jag vill resa, men hela världen är för stor. Jag vill fly, men är oroad över vart jag kommer landa. Jag vill inte stanna här längre, men ändå sitter jag kvar.

Jag vill dra. Paris, Amsterdam, Mexico city eller bara Stockholm, men jag är för feg.

SÅ OTROLIGT SPECIELLT

Jag
Jag älskar låter "creep", men tycker att Timos version är bättre än Radioheads. Den får mig att drunkna och vakna och känna och ibland skrika litegrann. För några dagar sedan satt jag och Linnéa och skrek i bilen. Jag körde och vi skrek i kapp. Det var skönt, men inget översteg känslan av misslyckande.

Sedan åkte vi iväg på minisemester till Tjörn och trots att vi inte ens vara borta ett dygn, så är allt så mycket lättare. Som om tyngdlagen inte håller i oss lika hårt, mitt hår lockar till sig och hennes leende är lite bredare än vanligt.

Allt ordnar sig nog, så säger vi i alla fall. Ibland menar jag det, ibland tvivlar jag starkt. Men om det inte löser sig, så är det inte så farligt. Jag har ett bra liv, ett gott liv och jag ska nog inte klaga så mycket som jag ibland gör. Jag försöker att släppa kraven på mig själv, leva upp lite mer.

För om man lever så blommar marken i oktober och om man lever, så får man inte lika tråkiga rynkor som gammal. Kanske är det konstiga argument, men jag får ofta höra att jag är ganska så... konstig.

Något som jag väljer att ta som en komplimang, men någonstans ska jag nog alltid undra. Är jag verkligen SÅ konstig? Hur är då någon som är normal?

Vi kunde stilla sjunga för ett tag

Jag försöker att vara positivt. Men ibland är det svårt. Just nu är det svårt. Varje litet bakslag får mig att drunkna igen, för jag har helt enkelt fått nog av bakslag. Ingen utbildning, inget jobb, ständiga avramlingar och folk som går emot mig. Listan kan göras längre, men det skulle tråka ut oss alla. Nu har jag fått ett nytt bakslag och intressant nog så kommer allt tillbaka. Jag vill äta. Jag vill banta. Jag vill sluta känna. Jag ser vänner som fortfarande rispar upp sina armar och jag känner en avundsjuka. För tiden då jag kunde fly från problemen med ett par blödande sträck, är förbi. Jag kan fortfarande mildra vissa känslor med mat eller ett kontokort, men det hjälper inte lika bra. Topparna är så höga och fallen så låga, men inte lika radikala som förr. Ingenting är lika radikalt som förr. Kläder, färger och frisyrer. Inget lyser lika klart i rosa eller svart. Kanske förlorar allt sin glans när det blir äldre, även jag. Men det är skönt. Det är skönt att inte vara en lysande stjärna, som förvandlas till svart sot. Det är skönt att bara vara lite lätt randig och karamellfärgad. Aldrig mer kletigt sockervadd eller bergochdalbaneångest.

Kanske är det så att jag har så mycket motgångar nu när jag faktiskt kan ta dem? Nu när saker lättare rinner av. Min päls är fet, som på en gås. Två festivalveckor fyllda av bra upplevelse, underlättar det hela och jag ska ta mig rakryggad genom den här stormen. Precis som jag går med rak rygg genom allt annat.

AND EVERYTHING IS GONE. Älska J

du kan aldrig skratta samma skratt två gånger

Jag röker en cigarett och funderar över cancer. Röker två och det svider i min hals.. Något som kanske påverkar mitt liv för alltid, kanske inte alls. För livet flyter, det är en massa som alltid förändras. Det du gör, påverkar. Det du inte gör, påverkar. Att ångra något man aldrig gjorde, sägs vara det värsta. Men egentligen är väl det värsta att fatta fel beslut. För väljer du bort vänner och bekanta på grund av deras attityd till livet, dig eller något helt annat, så förlorar du dem. Behåller du dem så påverkar de dig för en lång tid framöver, antagligen hela livet. Varje människa förändras, dagligen byts celler ut och nya tankar och handlingar utförs. Det finns människor, men det som skapar dem är tillfällen. Jag ångrar att jag aldrig kysste vissa, för de människorna finns inte kvar. Händelser och cellar har förändrat dem. Åldrat och gjort dem visare, mer skadade. För varje dag som går så förändras allt. Jorden, solen, vintergatan och universum. Ingenting ser likadant ut, men allt påverkar. Älska och älska med passion. Hata men bara med en gnutta kraft. Kärlek och respekt J

Den perfekta handen

Simon Norrsveden passar in på all tonårskärlek. Jag vet att jag inte är sådan nu, varken tonårig eller kärleksfull. Men vissa personer, vissa tillfällen, skakar om världen. Även om det inte kändes så stort just där och då så saknar jag det nu. Men kanske var det en sommarflört, kanske bara en festivalhändelse, en sådan som händer de flesta. Kanske är det så att jag hittade den perfekta handen att hålla. En Vimmerby-hand som jag aldrig vill släppa.

Jag ska kasta allt när du går

Min mamma stor en meter ifrån mig. Hon ser mig i ögonen och tårarna rinner. Min mamma gråter. En kort stund funderar jag över vad som har hänt, bilder virvlar fram. Mormor e död, min bror har cancer, eller är det kanske pappa? Har pappa brutit lårbenshalsen?

Nej det är överdrivet, ska jag vara ärlig så tänkte jag inget alls. Jag visste vad hon skulle säga och jag visste att tårarna var en överdrift. Men visst hade det vart lite mer känsloladdat om jag hade tänkt sådana där saker? Lite mer dramatiskt.

Min mormor är inte död. Hon lever och väntar på en hörapparat. Anledningen till att min mammas kinder dränks i tårar, är jag. Inte att jag har skurit upp mina armar (det var år sedan sist), inte att jag säger att jag vill dö (de tankarna försvann ungefär samtidigt) eller att jag har tatuerat mig (något jag inte har samlat mod, kraft och pengar till än, men det skulle garanterat fylla hennes ögon med tårar). Nej.

Anledningen är att jag inte kom in på min utbildning. Min mamma gråter och jag funderar på om jag ska trösta henne. För jag är inte ledsen, jag är tom. På det stora hela så är det egentligen bra. Ett år utan studier, ett år att samla sig innan jag kastas in i en femårig utbildning. Ett år att andas. Ibland blir inget som man tänkt sig, ibland blir det bra ändå.

Just nu känns det bra.

Förstår du de flyende skratten?

"siktar du mot stjärnorna, så når du trädtopparna"

Ett uttryck som jag alltid har hatat. Ett uttryck som plötsligt känns så jävla sant. Förutom en sak, jag kom inte till trädtopparna. Jag föll pladask. Ett magplask i bottnen av en tom pool. "Satsa mot stjärnorna och ramla pladask, snava över tusen hinder och bryt nacken på väg ner i tomheten".

Ungefär så känns det. Missade stjärnorna. Blev så förvånad att jag i fallet glömde ta tag i en gran eller ek eller asp eller vad det nu finns för några sorters trädtoppar i min drömvärld. Kanske björkar. Jag glömde ta tag i björktoppen. Kanade längs stammen och slog sönder hela kroppen. Allt värker. Jag gråter och har jord överallt. Inte så fysiskt, mest psykiskt.

Men ändå... trots blodsmak och några brutna revben (eller vad matetmatiksvårigheter kan motsvaras i den fysiska kroppen), trots allt hopp och all stress och allt misslyckande, så har jag mersmak. För varje sak som har gått emot mig, Högskoleprov, Tävlingar och Matteprov, så blir jag bara mer bestämd. Nu handlar det inte om drömmar och fantasier. Nu är det verklighet. Vill jag något så får jag kämpa för det. Så nu kämpar jag. Jag har hittat utbildningen som jag vill gå. Att det är svårt att komma in gör det inte omöjligt, bara lite svårare. Ett hinder som jag ska övervinna.

Jag ska bara samla mig lite först, kanske gråta en skvätt. Sedan blir det ett år på vift. Ett år då jag samlar kraft och övervinner alla hinder som jag har snavat på den här terminen. Ett år som tar mig in på min drömutbildning. Ett år då jag når stjärnorna. För är det något man drömmer om, så kommer man dit. Det är inte halvvägs som är målet. Det är stjärnorna.

Jag har aldrig varit ett fan av trädtoppar. Om jag siktar mot stjärnor, så är det stjärnor jag ska ha. Oavsett hur långt borta de är.

Kärlek och Respekt
J

You are my GANGSTA!

Sista andetagen nu. Tre frågor att formulera på en kväll/natt. Blir jag klar inatt, så får jag sovmorgon imorgon, om inte. Så blir det upp halv 6. Inlämning och Clear round med hästen. Inlämning och 90/en meter. Sedan börjar friheten.

Rädda mig från gangsters!

Och så slår det till. Jag har samlat så mycket information att jag inte längre kan tänka. Sätter mig och börjar formulera mig. Känner rytmen av Fever ray i tårna (överlägset bäst musik att skriva till) och börjar dansa. Mina fingrar dansar och mitt hår flyger med. Hela kroppen rör sig och alla träd följer efter i en rörelse så vacker att månen snart ska tåras. Jag älskar att skriva. Älskar att finna rytmen och skiter totalt i om rytmen går före innehåll. Ska jag skriva en hemtenta så ska den vara vacker. Vem försöker jag att lura? I mig bor en poet. En poet och författare och målare och konstnär och en själ som dör när den är fångad. Det är skriva jag vill. Det är skriva jag ska göra. Frågan är bara hur. (fast det är något jag kan lösa sen, först ska jag skriva klart min hemtenta, som ni får ett smakprov på här:)

Varje människa ser på världen genom sina unikt formade ögon. All information och fakta som ska tas in, behandlas, tolkas och läggs i fack. Prioriteras och omprioriteras individuellt, varje gång. Tack vare en unik personlighet, skapas en individuell uppfattning av världen. Kanske kan man säga att varje människa har sin värld, sitt personliga jordklot Eller är det en grov förenkling? Det är nog inte rätt sätt att tolka begreppet livsvärld på. För hur personliga och privata vi än blir, så finns det bara ett jordklot, som vi alla ska dela. Det är trångt. Men vad gör det, när de flesta människor mår bra av nära kontakt med andra. Varför skulle vi annars tränga ihop oss på 20 kvadratmeter ovanpå och bredvid varandra. Tunna väggar och gemensam trappuppgång? En människa utvecklas, påverkas och lär sig av andra människor. Det är väl just det som gör oss mänskliga?

i skyddet från rådjur och gangsters

Det är kaffe över hela mig och svetten blandas snart ut med tårar. Beskt och salt i en sådan brutal blandning att det snart är sött. Det dunkar i mitt huvud och snart dunkar mina fingrar sönder. Smular och delas och med lite socker på blir det vingummin av hela världen.

(med detta vill jag inte säga något annat än att min farmor har roliga grannar och att jag är i stort behov av sömn)

Vem fan kan få en riktig vän i STHLM?

Solen skiner. Fast nu är den på nedgång. Sakta försvinner den bakom bergen och haven och engångsgrillarna och alla tusentals badgäster. Sjunker nedåt för att bli en soluppgång någonannanstans i världen. Men min dag är inte över än. Hemtentan ligger som ett svart moln över huvudet och jag sliter snart mitt (nyfärgade och något längre och lite mer solblekta) hår. För vem vill plugga när solen skiner? Vem vill läsa när alla andra sitter vid havet, doppar tårna, röker vattenpipa och dricker öl?

Hur känns det nu?

Om en elefant nyser i Indien, så darrar ränderna på polkagrisarna i Gränna.
Det är sjukt hur små stenar kan skapa en lavin och hur små tankar, handlingar och viskningar kan förstöra eller rädda liv. Att en 10-åring, i ett väldigt dåligt valt ögonblick, himlar med ögonen, kan resultera i ett liv av destruktivitet och självsvält hos en annan. Eller så kan samma himlande skapa en idé som slutligen ger ett blomstrande företag och många miljoner på banken.

Är det inte fantastiskt att tänka tillbaka i tiden . Se hur små, minimala yttepyttesaker har tagit dig fram till den plats du sitter på idag. Stolen, datorn, mobilen, frisyren och valet av kläder. Är allt en slump, eller en kedja av välplanerade händelser som leder dig igenom livet. Ödet? Finns det ett sådant eller är hela jordens existens ett bevis i sig på att allt bara är en lyckosam händelse?

Om man ser på jorden, universum och alla de fantastiska saker som har skett. Om man börjar se till historians utveckling och vad som kan tänkas ske i framtiden. Då får man verkligen perspektiv till sitt egna liv. Du, just du, kanske är ämnad för att göra stordåd. Eller så är du inte ämnad för något alls, men det beror inte på att du är värdelös, det beror i sådana fall på att allt faktiskt är upp till dig själv. Med detta vill jag inte ge någon komplex eller storhetsvansinne. För på det stora hela så spelar dina egna små problem ingen som helst roll. Ingen människa är perfekt och alla har stora brister, bristningar med för den delen. Vad du väljer att framhäva och betona hos dig själv, det är det som anda kommer att se. Så lägg fram det bästa och gå ut i världen och ta över den idag.

Kärlek och kramar J

Dualism och egoism

Det kanske är så att jag är en egoistisk person. Eller så är alla lika illa funtade. Inte vet jag. Men min värld kretsar runt mig och alla saker som jag gör, gör jag för min egna skull. Ärligt talat så tycker jag att personer som gör saker för andras skull är läskiga. Fast det är nog mest för att jag tror att de ljuger. Stenhårt. För alla gör nog saker bara för sin egna skull, ingen annans. Så därför säger jag som såhär. Alla andra tänker på sig och det är bara jag, som tänker på mig. Och det är hemskt ensamt ibland.

Time for me to fly

Det är inte lätt att vara stor. Det är inte lätt att alltid fatta sina beslut själv och ta konsekvenserna av dem. Men det svåraste av allt är nog att allt man gör, alla beslut man tar och alla små små detaljer som händer, utan att man ens märker det, har så skarpa konsekvenser.
Vart jag befinner mig om tio år, beror inte bara på mig. Det beror på dig och de anda 6.7 miljarderna (eller hur många vi nu är) människorna som bor på planeten.

Det beror på miljön, politiken och djuren. Det är så många detaljer som spelar in och kanske är det så att i just denna sekund. Någonstans på jorden, i Vintergatan eller Universum, händer något som påverkar mig för resten av mitt liv. Det är inte lätt att vara stor.

Men det finns så många små saker som man kan göra för att underlätta. Man kan hitta knepen som får en att känna sig fin. Man kan fundera ut vad som är ens väderingar och vad som egentligen betyder något här i livet. Man kan ta tag i detaljerna som irriterar, göra upp med de människor som stör. Man kan sluta klaga på sin situation och faktiskt göra något åt den.

För även om det är många miljarder händelser i just den här sekunden som påverkar mitt liv. Så är det i slutändan jag och min inställning till livet, som skapar min nutid och framtid. Kanske är det till och med så att jag och min inställning påverkar resten av världens framtid.

Krama varandra och älska lite mer!
XX j

Utan ett ord

Det finns så många saker som lyfter upp en. Sol, sköna kuddar, skrik och att simma under vattnet. Ting och händelser som får en att skratta, le och älska lite mer. Igår kväll var jag med om en ovanlig händelse som har lyft mig till höjderna. Jag Kramade en kille. Tänk att en, eller flera kramar, kan ge en så mycket glädje. Inget som egentligen betyder något alls. Men som värmer och ger energi.

Kramas mer!

XOXO j

I wont break your heartshaped glasses

JAG KOM VIDARE PÅ ARKITEKTPROVET
Lycka. Sådan ångest. Sådan lycka. Fantastiskt extraordinärt och magnifiiiiiiiiiiiiikt

don't break my heart

Idag kommer resultatet av arkitektprovet. Med tanke på hur dåligt högskoleprovet gick, så har jag inga större förhoppningar. Men ändå...

She told me to come, but I was already there

Det är lätt att älska Spotify, Itunes och Piratebay. Det är så enkelt och smidigt och lätthanterligt. Lika lätt som att älska trådlöst internet och att surfa på grannens. Att ladda ner och att ha en bärbar dator. Det är så enkelt att älska alla teknik som för utvecklingen och livet in i ett smidigare stadie av framtiden. Men det är något som stretar emot. Något som håller fast och som drar mig i håret. Att jag älskar piratebay, Håkan Hellström och The knife och en väldigt massa andra band, att jag älskar Gossip girl och lost. Det gör mig till en tjuv. Det gör mig kriminell. Precis som att det till en början var kriminellt att bränna en skiva, är det nu kriminellt att ladda ner musik och filmer från internet.

Jag har så mycket åsikter och tankar om det här, men det är många som säger att det är stöld att ladda ner. Att man själ från artister och filmbolag. Jag tror att de har glömt något. För trots Spotify, piratebay, hdd och dvd, så kommer upplevelsen av att hålla i en alldeles färsk CD, att sätta sig i en biofotölj med godis, popcorn, cola och vänner, eller att åka på en festival. Trängas, svettas, sjunga och skrika tillsammans med hundratals andra, aldrig ALDRIG aldrig någonsin att avprioriteras. Det är sådana saker som man lever för.

Inte lever jag för att ladda ner ett avsnitt av Gossip girl. Ärligt talat så är inte ens serien så bra. Det är vardag.
Att gå på en spelning däremot. Det är livet. Får inte artisterna in några som helst pengar och livskickar av det?

Är det inte därför som man är artist?
P&K

Solglasögonkomplexet

Det har varit en fin Valborg. Mycket öl och mycket sol och många fina (gött berusade) vänner. Det har varit fint och alla har skrattat och kramats och varje gång de har försökt att sluta kramas, har de fastnat i varann. Det är örhängen, hår och solglasögon. Det är halsband, halternecklinne och Solglasögon. Det är sandaler, ringar och SOLGLASÖGON. Våren har inträtt, med alla sina accessoarer. För så fort den minsta lilla solstråle skymtar fram bakom och igenom de tunga molnen, sträcker de vintertrötta göteborgarna (det vill säga alla) automatiskt ner handen i sin väska och rotar fram förra säsongens solglasögon.
Det är så förbannelsen inträder. Sanningen är som sådan att alla ser snyggare ut med, än de gör utan. Det är lika enkelt och sant som att ingen punkare har piercing i naveln. Anledningarna är enkla:
Du slipper kisa på grund av solen och får därmed större ögon och mindre rynkor.
Du slipper se någon i ögonen och får därmed en mer avslappnad förhållning till omvärlden.
Du kan smygkika på folk utan att de ser det. (och det är nästan roligare än att ljuvlyssna)

Men. När de väl sitter på, är det omöjligt att ta av dem. Är man dum nog att göra detta, får man naturligtvis den motsatta effekten, för vem gillar rynkor, smala ögon och att folk stirrar på en?
Ingen. Solglasögonen får helt enkelt sitta på. Solen går i moln, men det spelar ingen roll. Klockan närmar sig 21, men det bryr sig ingen om. Inte förrän fyllan har slagit till och synen, omdömet, balansen försämrats till det extrema, vågar några ta av sig sina solglasögon.

De fick inte hångla på Valborg.

RENLIGHETSBEHOV

Jag tänker skriva ett inlägg nu som kommer att göra att ni alla våra unga fräscha fans... Skall förstå hur bra ni har det! Jag praktiserar just nu i Zurich hos en charmerande familj hjälper min faster med hennes tre barn, ett tvillingpar på 2 år och en 4 åring som aldrig slutar säga "varför det då" jag blir galen, men varje fall... Det jag hade tänkt komma fram till är hur mycket jag saknar att ha tvättmaskin nära till hands plus alla mina accesoarer och kläder samlade på ett och samma ställe, jag saknar att sova naken i rena lakan och att gå upp på morgonen utan att någon frågar en annan "men oj har du bajsat, va duktig du var som berätta det" och sen kommer det, stanken jag får kväljningar bara att tänka på det, det är horibelt. 

Detta är en helt fantastiskt charmerade familj men det blir så ofräscht med barn som luktar så som barn gör och mat som hamnar på golvet när barn äter. Det är som att vara hemma hos den där kompisen man hade när man var liten som hade äcklig mjölk och smutsigt hemma.

Det känns som när man har vart ute och rest för länge och allt man vill är att ligga i sin säng nyduschad med nytvättade lakan och ett kliniskt rent rum, ha på sig sin fulaste nytvättade pyjamas och äta en sallad med mycket gurka och tomat i och sen lägga sig med en ny genialisk bok med ett fint rosa omslag!

Jag saknar mitt egna badrum med alla fantastiska krämer och produkter! ^^ mitt egna rum och jag saknar helkroppsspegel (det finns ingen här för att barnen kan riva ner den) det är frustrerande att inte kunna se på sig själv varje dag och känna sig nöjd jag har ingen aning om hur jag ser ut, ja det är skönt på ett sätt men två veckor räcker. Jag vet inte om jag ser ut som en Ungrare just nu eller en Svenska och sådant mitt kära herrskap är väldigt viktigt för mig.

Inte ens lejonkungen är bra här inte när man kollar med barn varje fall de förstår ju inte det fantastiska med den! Hur kan man missa storheten...? Barnen ifråga är de sötaste och mest fantastiska i hela världen men på tisdag är jag klar. 

Och sist men inte minst jag saknar mina charmerande kompisar + (L) fröken  Grais!!!

Hakuna matata

Att jag faktiskt verkligen älskade dig

Klockan är 18:25.
Jag skriver inte på min hemtenta. Det kan låta löjligt, men det jag gjort mest aktivt den här veckan är: *trumvirvel* aaaaaaaaaaaaaaaatt inte skriva på min hemtenta. Det låter löjligt, för det är löjligt. Jag älskar att skriva. Som den tönt jag är, har jag alltid papper och penna i närheten, alltid redskap till hands för att få klottra ner någon tanke eller fras. Men hemtenta. Det är så osexigt. Ni ser, kära läsare, den lilla magi som fanns i mina fingrar, den charm och den rytm som jag kunde klämma fram, är bortblåst. Jag har tappat takten. Allt diskuterande och läsande och understrykande och all ångest och prestationshandikapp har dödat det som jag trodde att jag var bra på.

Är det såhär det ska vara att studera?

Du sa tussilago, och jag, tulpan

På en människa så är ögonen samma storlek från nyfödd till gammal, skrumpen och död. Öron och näsa slutar aldrig att växa och tionde april är Sveriges vanligaste födelsedag.
I en människa studsar känslor, hormoner och blod fram, det studsar mer i puberteten och mindre på ens nittioårsdag. Men dagen det slutar studsa, är man död. Sverige är världens mest sekualiserade land och jag är inte ett dugg troende.

I Sverige studsar gamla och unga fram, många studsar med mindre steg under depressionen som vi ska vara drabbade av. Många studsar mindre, trots att de själva inte är direkt drabbade av en ekonomisk kris. Många studsar mindre för att vi bor i landet där lagom och normalt är överanvänt. Ett land där man inte vill sticka ut. I ett land där det är pinsamt att studsa högt och stolt

Jag är inte ett dugg troende och ändå tror jag så starkt på vissa saker. Jag tror på kärleken och giftemål och kärnfamiljen och tre barn, häst, lägenhet, hund och flera ton av lycka och jag tror som fan på att man alltid ska studsa så högt som man bara kan. Och trots att det finns ton med vetenskapliga bevis på att man inte kan studsa särskilt högt eller särskilt länge, eller att äktenskap sällan håller tillräckligt länge för att man ska hinna med alla ton av lycka som man ska uppleva innan man har studsat klart. Så tror jag på det.

Mina ögon har slutat växa, men jag har inte slutat att se. Och även om mina studsar går både högre och lägre än andras, så är jag, ekonomisk kris till trots, förbryllande välmående.

Spegel spegel på väggen där

Ibland står jag framför spegeln och andas. Sträcker på halsen, rullar tillbaka axlarna, skakar på håret och vrider mina armar i olika vinklar. Jag står nära, och ibland backar jag så långt att mitt huvud slår i den motsatta väggen. Jag sitter, står, hoppar eller snurrar, framför en ointresserad spegel. Den är död. Det är inte jag. När jag går runt i Göteborg så undviker jag helst speglar. För alla vet att speglarna i stan ljuger. Många säger att provrumsspeglar har avsmalnande och förbrunande effekt. Det tror inte jag på.
Den perfektion som jag kan sträcka, rulla, skaka och vrida fram hemma, är alltid helt försvunnen inne i provhytten och ute på gatan. Jag ser tusentals skyltdockor, reklamfilmer och bilder, tänker att sådär kan jag också se ut. Det är inget svårt. Sedan möts jag, helt oförberedd, oskakad, orullad och ovrider, av en iskall, död och hånfull spegelbild. Jag väger antagligen femtio kilogram mer än skyltdockorna och alla vet hur mycket reklambilder retuscheras. Alla vet det. Alla utom min spegelbild. Den hånskrattar.

Ibland står jag framför spegeln och andas. Tar stora andetag, böjer in magen och ser hur många bildäck jag kan få fram, gör dubbelhakor på halsen, skelar med ögonen och hånskrattar åt mitt ostyrbara hår. Sedan vänder jag ryggen mot spegeln och tar på mig kläder utan att se efter hur de matchar eller klär mig. Smäller igen dörren, tar på mig solglasögon, sätter på Vampire weekend och ler.
Och av någon anledning så är de dagarna, de bästa.

XX J

Dina änglar dansar inte för mig

Allt som ska göras, allt som har gjorts och allt som gick fel dansar jitterbugg och twostep i mitt huvud just nu. Det hamrar i mitt hjärta och snart kommer tårna att spritta iväg i ren panik, de kommer att skena och inte förrän jag ramlar och skrapar upp mina knän, kommer de att sluta. Och allt blir fel, även det som är rätt och riktigt, är fel. Ingenting stämmer och någonstans så vrids världen om, allting lutar och på golven rulllar stolarna fram. Msn blinkar i grönt och himlen är randig av tårar.

När allt, även det som är rätt, blir fel, då kan man bara ta ett djupt andetag, sätta på summerbreeze med Johnozzi och tänka: det värsta som kan hända, händer faktiskt aldrig.

Må gott mina vänner, om ni undrar vart jag håller hus, så lyssna efter tonerna som studsar emot en himmel full av tankar. XX J

självdestruktiv

Jag blev kallad självdestruktiv igår. Av en person som knappt känner mig, men som tror att han är min vän. Idag, när jag under en oplanerad shoppingtur handlar slut mina pengar på kortet, så kan jag inte låta bli att fundera på om han har rätt. Jag har ätit mer socker idag än på länge, handlat för mer pengar än någonsin (nästan) och det är något som kittlar och irriterar mig, psykiskt. Jag köper bodybutter för att lukta vackert, ansiktskräm för att få strålande hy och en klänning som antagligen visar lite för mycket av mina bröst. Jag glömmer att andas och tar strumpor, trosor, hårband och sedan tar det stopp. Student för fan. Har inte råd. Borde spara och just nu skiter jag i det. Den här helgen har varit för mycket och halva Linneohanna har lämnat stan, även om det bara är för en kort tid, så är det slitsamt. Jag kanske har glömt av hur man handskas med ångest, kanske är det så att jag aldrig fick lära mig.

För alla oss som vågar

Det var evigheter sedan jag skrev här och det beror på en enda sak. ARKITEKTPROV. Men nu, hela två dagar före sista inlämningsdatum så är jag klar. Mina A3-papper ligger fint inpackade i ett brunt kuvert och imorgon ska jag dansa till Chalmers för inlämning.

Under den här tiden så har jag haft väldigt många tankar i huvudet, Moderater, IPRED, Kåravgift och framförallt, ordet "normal". Med ordet normal så tänker jag på saker som utseende, psykisk hälsa och framförallt sexdrift.

Det känns någonstans som om man har fastnat i ett tänkande av att ALLT ska vara så normalt och öppet, att man någonstans på vägen glömde av dem som faktiskt inte alls tycker om sex, nakenhet och folk som skriker bland klipporna på kvällskvisten. Det är så normalt att sexa och knulla, att man någonstans på vägen glömmer av kärlek. Personligen så vill jag inte ha sex med någon som jag inte känner. Jag är alldeles för känslig för en sådan upplevelse. Men ärligt talat så skäms jag nästan för att skriva det. För någonstans i kampen för sex åt alla och ett knullande i det oändliga, så har vi... de som är lite mer pryda, faktiskt glömts bort.
Nu menar jag inte att jag är emot de som vill ligga runt och gärna har två och tre nya partners varje vecka. Absolut inte. För hade jag varit som de, så hade livet varit sex och nya kontakter varit något sjukt roligt. Det hela hade varit ett intresse och inte något som jag går runt och funderar över i det tysta. Någonstans så undrar jag om jag inte hade räknats som en lite mer... Normal människa i sådana fall.

Kanske generaliserar jag för mycket nu. Det är faktiskt möjligt att jag har helt fel och att det inte är ett dugg okej att ligga runt. Kanske är det så att man fortfarande ser snett och pratar bakom ryggen på de som öppet gillar att ha sex ofta och med nya personer. Men varför är det i sådana fall inte okej att säga att man inte har haft sex på flera månader, att man trivs utmärkt med det och att man inte alls vill ragga när man är ute på krogen?

Jag önskar att jag va som de. P&K J

det regnar åtminstonde inte

Högskoleprov om en halvtimme. Härligt. Det är så sjukt att sitta här och veta att jag har en riktigt pissdag framför mig, att om en sjukt massa timmar så är den här överpresterande veckan nästan över. Och jag får göra normala saker som att cykla o rida igen. Snart är det över. Jag ska bara skriva jordens bästa högskoleprov först. Laddad med vindruvor och bananer (och förhoppningsvis är de inte mosade), så hoppas jag att det går galant. Men någonstans tvivlar jag. Jag hatarar högskoleprovet.

du kramar ej tillbaks när jag lyfter upp dig i min famn

Jag är besatt av musik. För alla känslor finns det en extra bra och speciell låt. När man saknar någon så är OK baby det är dags att vi ska vinna allt med Simon Norrsveden perfekt. Man gråter, hulkar, snorar och alla känslor bara trängs i en. När det känns som om hela kroppen ska implodera av alla känslor och man har lidigt nog, så sätter man på Hello Saferide och Nothing like you (when you´re gone). Perfekt omvändning och all saknad är borta. Man har en fullständigt realistsik syn på livet och allt känns lättare igen.

Jag var ute och drack några glas vin i lördags. Nu var det längesedan jag va ute sist, kanske var det därför, eller så var det för att jag börjar bli gammal, hursomhelst så hade jag en helt och hållet, totalt och frukansvärt orättvis bakfylla, söndagsångest var inte ens förnamnet. Jag ville, helt utan anledning, dö. Så jag tror att jag ska hålla mig ifrån vin ett tag nu. Har ändå inte råd eller tid att supa. På söndagen så tyckte jag så synd om mig själv att jag köpte några omotiverat dyra mangapennor. Pennorna i sig är visserligen sjukt underbara och jag tror att de kan rädda mitt arkitektprov. Iaf hoppas jag på det. Nu ska jag fortsätta att skriva min hemtenta, ute i solen, (annars kommer jag inte åt grannens bredband. HÖHÖHÖ).
Må så gott alla godingar därute

P&K J

Fever Ray

Fan jävla skit äckel helvete
Jag missade spelningen. Hur kunde jag missa spelningen? Var helt övertygad om att den var nästa helg och nu, nu, nu har jag inget att se fram emot. Den var min belöning för allt slit som jag borde göra, som jag inte gör. Eller gör jag det?

Det virvlar snöar och imorgon ska vi dansa bland solstrålarna

Det är mycket nu. Högskoleprov, hemtenta (som jag, tack gud, inte får förrän imorgon), arkitektprov, matte C och snart börjar en ny kurs. Det är mycket nu och jag älskar det. Jag har huvudet fullt av planer och hopp och framtidstro. Aldrig någonsin innan har jag trott så mycket på mig själv, det känns fantastiskt. Det är mycket nu, men det gör liksom ingenting, för jag ska bevisa för alla, framförallt mig själv. Att jag kan göra var jag vill. Det är mycket nu och det känns fantastiskt.

Måndag

Jag är så trött, ja delvis för klockslaget... Jag kom i tid till skolan idag och träffar fyrbarnsmamma nummer ett i trappan (har nämligen två sådana i min klass) och får genast kommentaren "men gumman vi börjar inte försen 2 idag, och du som kom i tid idag" detta med ett tillhörande häxskratt, och allt detta, tonfallet och det förlöjligande skrattet gjorde att hon satte sig över mig. Korkade jävla asätande gam. Jag tar inte åt mig (som ni märker) men blir så sur när man måste trycka ner andra speciellt när man är 40+, borde man inte ha kommit längre, hon har ingen aning om vem jag är eller vad som har hänt det senaste jag kanske har grova sömnproblem... Jag blir så trött, trött , trött kan inte "folk" sköta sitt eget. Skaffa egna liv och låta mig ta hand om mig själv.

Och detta ord GUMMAN, det är inget positivt laddat ord någonsin, det betyder ungefär "lilla söta rara du" och jag är inget utav det...

Ja ja hakuna matata

Det är söndag

Jag har en lista på 200 saker som jag borde göra idag och i resten av veckan. Fast just idag så tror jag att jag skiter i det. Imorgon börjar en ny vecka med allt vad det innebär, imorgon ska jag vara pigg och glad. Idag ska jag vara ensam sur och trött. Idag ska jag göra som Gud brukar säga och ta mig en vilodag.

Love Peace and Understandig
J

Konsumtionssamhället- De och vi

Jag sitter och caféar för mig själv på Condecco, har druckit capuccino så är lite småhög och funderar för mig själv.

Vad är det för fel på oss i väst! Knäppa jävla as är vad vi är... Herregud! Vad håller vi på med egentligen! Konsumerar bort våran planet utan att tänka på vem det är som tillverkar produkterna och hur det påverkar miljön! Och allt för tt passa in i ramen av vad som är normalt, äckliga normalt, lagom, rätt och fel.
Eller tänk vilken stor skillnad det gör för en familj i Afghanistan med 800 kronor som de där märkesjeansen kanske kostar mer än vanliga jeans. Eller kanske de 100 kronorna som man lägger på sprit på helgen, alla onödiga prylar som man ger varandra i julklapp, för att man ska.

Är detta ett "fungerande" tankesätt är det så att vi behöver dessa saker för nu är det så att vi är uppväxta i väst och skall inte behöva känna oss skyldiga för att vi unnar oss en middag ute eller en Cosmopolitan i månaden. Vart går gränsen... Är det okey att ha ett sommarställe utan att ha dåligt samvete eller är detta något som vi har pga att vi hade tur att födas i Sverige och våran rättighet.
Tänk ett samhälle där alla hjälpte alla, alla hade lika mycket och hjälpte varandra. Skulle det funka?
Om man ser på de få urinvånare som fortfarande finns kvar, där alla i byn delar med sig till varandra, om man fångar ett vildsvin så skall alla få smaka och äta sig så mätta det går, men hjälper man de andra byarna? Skulle inte tro det, men vet inte.

Skulle man i så fall kunna säga att dom är lika illa som vi är.
Vi i Sverige och de i Indien, vill vi bara hjälpa våran egna grupp? Mycket frågor och så lite svar... Är det något som sitter i reptilhjärnan kanske?

Nepp pallar inte det här får för mycket krav på mig själv så tanken slutar där, det är nog därför det är som det är, vad skall jag göra för att gå ifrån samhällets uppbyggnad med förhållanden och konsumtion, flytta ut till ett övergivet hus och leva som en galen eremit!

hakuna matata

Naket och främmande

Alla. Det finns inte en människa som inte har varit delaktig i mobbning. De flesta har ful-snor-hulk-gråtit offentligt och alla har någon gång kissat på sig. Du är inte ensam. Precis som att du inte är ensam om dina kroppsnojor. De elaka tankarna i huvudet och den vinklade spegelbilden, finns där. För alla. De som påstår att de inte känner igen sig, har heller aldrig upplevt kärlek, glädje eller avundsjuka. De, har aldrig levt.

Är det inte sjukt? Det finns ingen "perfekt" kropp. Det finns ett hälsosamt genomsnitt som är eftersträvansvärt. Att vara hälsosam innebär att äta vettiga mängder, få i sig nödvändiga vitaminer, mineraler, kolhydrater, antioxidanter och ja... du vet. Det handlar inte om att banta. Det handlar om att röra sig minst en halvtimme om dagen och det handlar framförallt om att vara lycklig. Rör man på sig, så frigör man endorfiner. Det är bra. Det gör en glad. Men blir man beroende av dessa, kan man få Ortorexi. Då fastnar man i ett psykiskt fängelse. Precis som att man fastnar där av Depression, Anorexi, Bulimi, Tonårsångest, Mobbning. You Name It.

Mina vänner, det finns inget som heter lagom. Lagom är död. Det finns inget som duger i vår värd. Här är perfektion det enda som är bra nog. Det är dieter, kläder, högklackat, smink, frisör och de rätta åsikterna som gäller. Men det räcker inte. Det måste också vara rätta vinklar och retuchering i timtal. Kändisarna skäms i sina badkläder. De kan inte längre gömma sina celluiter. De kan inte längre leva upp till kraven. De är också dödliga. De är också människor.

Jag vill inte vara med längre. Jag vägrar, jag protesterar och jag lägger mig tvärs över vägen och skriker. Jag är så löjligt trött på alla prestationskrav. Så äcklad av att folk betalar pengar för att få vara perfekt, för att få vara en modell för en dag. För att sminkas, fotograferas och retucheras av proffs. För att kunna visa upp en bild och säga "se så snygg jag kan vara".

Vad hände med att duga som man är? Att ha roligt och äta för att det är gott? Varför behöver man ton av självhjälpsböcker för att inse att det är inte kroppen det är fel på, det är ens tankar? Det är ens samhälle. Det är inte jag. Det är du. Vad är det för fel på att ge ärliga komplimanger, att skratta och att äta kladdkaka? Egentligen?

Kan vi inte kramas mer?
J

Jag kräver ingenting bara att aldrig mer behöva hålla käften

Gå in här. Lyssna. Tänk och känn efter. Imorgon ska jag ringa elevutbildningsansvarig på Friends och se om hon kan hjälpa mig, hjälpa mig att hjälpa 7-e klassaren som blir mobbad. Just nu är mina alternativ tre:

* Åka dit och slå eleverna
* Åka dit och ta ett allvarligt snack med lärare och rektor (tveksamt att det skulle lyckas)
* Skita i allt och tänka att det nog löser sig.

Det är inga bra alternativ. Jag vill hjälpa henne. Någon som har något förslag?

one

Jag har lyssnat sönder "one" med Johnny Cash. Den får mig att gråta någonstans inombords och jag tänker nu gå ut offentligt med att mitt hjärta är krossat. Inte för att det gör så mycket, det var jag själv som krossade det. Det var jag som drog sönder ett förhållande som var dödsdömt och jag drog någonstans sönder mig själv. Mitt hjärta är krossat och imorgon ska jag lyssna på Linnéas råd. Imorgon ska jag lämna det förflutna bakom mig. Idag ska jag sörja. Men imorgon kommer det att vara bra igen.

Älska varandra, älska världen och ge mig en påse knäck och en vandringstav. J

Lämna det bakomflutna före dig

Jag skriver här en uppmuntran till alla tusentalsmänniskor som vi har på våran blogg att lämna det förflutna bakom er. Tänk inte så mycket utan bara gör, allt blir så mycket roligare då. 

Alla dessa sociala regler vad man skall och inte skall göra. Varför tänka så mycket, om du känner för att åka till Stockoholm mitt i natten gör det då, eller du kanske känner för att lifta till Estland gör det. Man gör inte bara vardagen roligare utan får även mycket roligare händelser att berätta om på pensionärshemmet, för snart sitter vi faktiskt där. Visst ibland blir det fel och kanske PINSAMT (åh neej) men vad är egentligen det värsta som kan hända, och som Unni Drougge har sagt det värsta som kan hända, det händer faktiskt aldrig. 

Varför är vi så rädda för varandra och vad andra tycker och tänker o

m en och varför skulle alla vilja samma sak med livet. Hur många är det inte som har en dröm om att ta med sig det mest grundläggande och åka Europa eller världen runt att lifta och sova på coachsurfing ställen, underbart! =) Och hur många är det som gör det?

Gör det som du vill göra utan att tänka på andra för den enda som dina val drabbar är oftast bara dig. 

Hakuna matata Inga bekymmer

Tumbs up! RAGGNINGSSKOLA

Som några av er vet, har jag precis börjat läsa en ny kurs. Det är något som jag har upplevt som väldigt traumatiskt. Inte för att ämnet har varit ointressant, eller för att lärarna har varit dåliga. Nej jag är en person som gillar vackra saker och sanningen är som sådan att: Alla i min nya kurs var fula. Till en början kände jag stor sorg. En panikartad känsla i bröstet och en deprission låg nära. Naturligtvis beklagade jag mig för mina vänner. En av dem, Lisa, tyckte således synd om mig. Så hon beslöt sig för att börja läsa samma kurs (eller ja... det var nog någon annan anledning också). Det gjorde mig glad. Lektionen efter började... Låt oss kalla henne Felicia. Felicia är söt.

Jag insåg att jag ville få kontakt med henne. Men hur? Av en slump (och nästan helt utan ansträngning) nosade jag upp att vi hade gemensamma vänner. En av dessa är Robin. Robin har varit på en dejt med Felicia. Det blev aldrig någon dejt nr 2. Efter några glas vin (från min sida) och några burkar öl (från Robins) så fattade jag beslutet att jag skulle förföra Felicia. Dessutom fick jag den fantastiska idén att utmana Robin, till att göra samma sak. Vi tummade på det och nu är det tävling om vem som får hångla med henne först.

Så håll nu alla tummar, tår och långkalsonger för mig. Projekt RAGGNING har åter satts i rullning, dessutom är det en tävling och jag hatar att förlora.

Nej nu ska jag gå och leta upp henne på Facebook. So long Lovers!

XXX j

Ge mig en dikt och jag ger dig mitt hjärta

Det är fågelkvitter ute och jag blir kär. Våren gör mig sådan. Jag blir betuttad, förtjust och upp över öronen förälskad, i allt. Varenda människa, katt och häst får mig att le, skratta till och ibland slår jag mig själv på knäna av ren lycka. Jag vill hålla din hand, kyssa hans kind och ge hästen en klapp på halsen.
Och när jag har hållit, kysst och klappat klart. Vill jag gråta. Jag vill inte att du rör vid mig och när du frågar varför, så är anledningen att det snöar ute.

Idag gick jag inte till skolan, enbart för att marken var täckt av en slaskig vit sörja. Jag har inte pluggat tillräckligt och jag är sur, ledsen, irriterad och aningens ilsk. Imorgon är förhoppningsvis fågelkvittret tillbaka. Då ska vi le, dansa och jag kan läsa klart mina artiklar, skriva klart min inlämning och kanske sjunga litegrann.

(jag har alltid sagt att man ska hoppa över januari, februari, mars, det är månader som är hälsovådliga.)


Kyss mig
Älska mig
J

Jag var bara inte gjord för dessa dar

Min pappa frågade mig för någon dag sedan om jag ville prata lite med en 13-årig tjej (hans jobbarkompis dotter). Jag sa ja och frågade vad hon behövde prata om. Han sa att hon behövde råd. Hon är mobbad. Nu sitter jag med henne på msn (hon är 13, hon har inte facebook) och ser hur hon hackar fram sin historia.

Hon berättar att det började efter sommarlovet. Vännerna som plötsligt dumpade henne och hur de vände hela klassen emot henne. Nu har hon inga vänner kvar. Hon går i sjunde klass och är helt (jävla) ensam.

Jag önskar att jag kunde rädda henne. Jag önskar att jag hade makt nog att ändra på världsordningen. Hela "sparka eller sparkas på" mentaliteten som finns bland högstadieelever är fullkomligt vidrig. Jag önskar att jag kunde göra så att hon skulle slippa genomlida det som jag fick gå igenom när jag gick i sjunde klass.
Jag förstår inte. Friends gör de bästa jävla reklamerna i världen, ändå finns mobbning. Om man inte lyssnar på Tv-n, vem lyssnar man på då? Hur får man tjejer i högstadiet att sluta med utfrysning?

Jag är så jävla maktlös och ledsen och någonstans inom mig sitter 13-åriga Johanna och gråter.

Krama varandra, krama er själva och krama mig
Kyss och slusk, J

Magiskt och fullkomligt underbart

Att vara student har onekligen sina nackdelar. Man är fattig, konstant stressad och det är evighetslånga engelska böcker som ska tas igenom. Men den känslan som uppfyller en när man smäller igen en bok, efter att ha läs sista sidan, är obeskrivlig. Jag är så snurrig av all information, så trött av all koncentration och så lycklig och stol över mig själv. Nu ska jag se det senaste How I met your mother-avsnitt. Min belöning. Livet underbart.


Älska er själva, J

en molning onsdag

Om man slår upp ordet "Avskyr" på synonymordboken så får man resultatet:

avsky

subst. avsmak, stark motvilja, motvilja, hat, vämjelse, ogillande, aversion, antipati, äckel, vedervilja, fasa, leda (motsatsord: lust)

avsky

verb starkt ogilla, ogilla, känna avsmak för, hata, sky, tycka kolossalt illa om, fasa för, vämjas vid, äcklas av

Dessa synonymer täcker ganska bra mina känslor för månaderna januari, februari och mars. Jag vet att man inte ska döma någon efter dess namn och att det alltid är fint att ge en andra chans. Efter 19 år av givande, så känner jag att det är på tiden(lagom till min 20-e januari, februari och mars) att jag får tillbaka något. Nu vill jag poängtera att jag inte kräver mycket. En gnutta sol, några meter snö eller någon som tog med mig ut på skridskor. Det är allt jag begär. Jag lovar. Inte för att jag tycker om att åka skridskor, men det hade varit trevligt om någon hade frågat.

Vinterns matematik:
Du fryser
vilket leder till (=)
Du är inomhus
vilket leder till (=)
Du får massa brister pga för lite frisk luft och solsken och du blir isolerad från dina vänner
Vilket leder till (=)
Du beslutar dig för att gå ut
Vilket leder till (=)
Du byltar på dig alla kläder du har
Vilket leder till (=)
Du har en starkt begränsad rörelseförmåga
Vilket leder till (=)
Du blir sur och sätter dig ner
Vilket leder till (=)
Du fryser
Vilket leder till (=)
Du går till ett café och köper kaffe/thé/varm choklad för att värma dig
Vilket leder till (=)
Du inser att du är hungrig och att man inte kan dricka en varm dryck utan att äta något
Vilket leder till (=)
Inköp av kladdkaka/morotskaka/bulle
Vilket leder till (=)
Du blir hög på koffein och tjock av socker
Vilket leder till(=)
Ett starkt korsberoende
Vilket leder till (=)
Den ständiga abstinensen, tillsammans med konstant solbrist, gör dig trött, tjurig och deprimerad
Vilket leder till (=)
Du får för dig att du ska banta
Vilket leder till (=)
Du blir hungrig och ledsen (man blir alltid hungrig och ledsen av att banta)
Vilket leder till (=)
Du äter choklad
Vilket leder till (=)
Du får, om du som jag är laktosintolerant, ont i magen.

Slutsats.

Man får ont i magen av vinter. (fast är du inte laktosintolerant så kan du ju skratta dig lycklig. Vad har du för problem egentligen?? HA????)


Se nu till att krama den du tycker bäst om här i världen, sådant brukar dämpa magont. Kyss o slusk J

Körkort och tågluff

Idag har det hänt något fantastiskt, jag har fått körkort. Detta var tredje gången jag körde upp då jag var så nervös de andra gångerna så att mina ben skakade (detta hände även denna gången).

Så innan jag gick till körskolan idag så ringde jag två viktiga samtal först till den bedårande Johanna som sa "Lilli det är klart att du klarar det blablablabla.! ;P "

Andra samtalet gick till min mamma som sa "Linnéa sätt dig ner och meditera tänk dig att rötter växer ut ur fötterna på dig, du måste vara i hela kroppen när du kör" Min mamma är härliga 40+

Varje fall min lösning blev att jag skulle prata hela uppkörningen för då kan man ju inte vara nervös så jag började såklart med att prata om Tågluffningen...

Och jag tror att det var detta som gjorde att jag klarade det, min charmerande uppkörningsgubbe som var 60år gav mig en utskällning efter för att jag kört långsamt på motorvägen då jag legat bakom en lastbil i 80km/h, men det är klart att han inte kunde kugga mig en charmerande ungdom som lider av anfäktelse och har tågluffat.

Det faller stenar ifrån himlen

Jag har funderat väldigt mycket på sexualitet den senaste tiden. Vad är rätt och vad är fel, killar, tjejer, både och, eller inget alls? Det känns så svart eller vitt. Man är antingen flata eller straight. Inga gråskalor. Och alla måste ta ställning, måste placeras i fack. Annars är de... ja vad är man om man inte har en bestämd sexualitet? Jag vet inte. Fast det är kanske logiskt, för jag vet inte ens vad jag har för sexualitet.

När jag var i ett förhållande så spelade det ingen större roll. Då var jag ju en tjej med pojkvän. Punkt. Det var inget att ifrågasätta och jag var nöjd. Nu vet jag inte om jag vill ha en pojkvän igen. Jag vet inte om jag vill ha någon flickvän, vet inte ens om jag vill ha sex igen. Hur jag än vrider och vänder på allt så känner jag mig bara så sjuk osäker. Ju mer jag funderar och vänder och vrider, desto konstigare blir mina slutsatser. Har alla den här ångesten? Att fundera när man är tretton-femton e väl inget konstigt. Men när man är 20? Fan liksom.


Peace and Love

Can I kiss you now?

Jag har beslutat mig för att lägga Raggningsskolan på is för ett litet tag. Detta har sina anledningar. Dels har jag fått ett slag i magen av insikten att jag duger mer som wingman för bögar (de har fantastiska förmåner när det gäller att ragga och jag är lite sur över att jag själv inte är bög). Dels raggar folk bara för att få ligga och jag är förbannad över att hela porr och sexindustrin har blivit skruvad. Så därför ska jag helt enkelt strejka ett tag framöver. Iaf ska jag strejka när det gäller killar. Eller, snarare matchomän. Jag tänker strejka när det gäller killar som lyssnar mer på porrfilmer än vad de lyssnar på mig Punkt

I alla tidningar, dagböcker och på forum pratas det om sex. Det pratas, skrivs, skvallras och ljugs. Det är anal- bondage- och oralsex. Överallt och hela tiden. Det mumlas om sjuksköterskeuniformer och grädde (är det någon som verkligen använder sådant????), skrevlösa läderbadräkter och hur man använder ett ridspö på bästa sätt. Men det är inte bara vad du ska ha på dig, vilka tillbehör som ska finnas (handbojor är väl för mainstream nuförtiden) och vad du ska tycka är skönt/häftigt/upphetsande som diskuteras. Det är hur ditt kroppshår ska ansas på bästa och mest sensuella sätt. Är det värt att köpa en epilator, eller gör det lika ont som vaxning. Varmt eller kall-vax eller ska man vara pinsam och fortsätta att raka (raka är också för mainstream)?

Det ska inte finnas ett enda hårstrå, förutom på huvudet, där ska det finnas ett stort välskött hårsvall. Det ska absolut inte finnas något äckligt hår på/runtom muttan. Det ska och det bör och det är rätt och det är fel. Men, hur (i fan jävla helvete) kan någon bestämma vad som är rätt och fel när det handlar om mitt Sexliv? Hur kan det komma sig att mina eventuella orgasmer och g-punkter diskuteras vid fikabesök och på krogen och när jag försöker att ragga? Hur kommer det sig att folk bryr sig? Har jag inte rätt att vara precis så tråkig, torr och tillknäppt som jag vill. Eller vuglär. Så länge ingen/inget kommer till skada, ska ingen bry sig(!).

Porrindustrin har förstört samlaget. Det går fortfarande bra att knulla, älska och att vara kåt. Men att bara ligga med varandra har blivit helt omöjligt. Det är för mycket ska, måsten och borde, för att inte tala om obligatoriska tillbehör. Det är helt omöjligt att vara nyrakad varje gång man blir kåt och vem vill ligga med någon som har stubb? Vem vill ligga med någon som inte rakar sig alls? Vem vill ligga med någon som inte har något hår?

Varför ska man vara rakad? Vad är grejen? Ett kön utan hår är i mina ögon en osexig syn. Jag vill inte se vad som hänger och dinglar, inte på killar och inte på tjejer. Jag vill inte se stubb och jag vill inte bli skavd av den. Jag vill inte. Jag vill ha lite lockigt hår som ger det hela lite charm och mjukhet. Varför vill alla andra ha rakat? Jag får kommentarer, blickar och antydningar. Det är fel att inte raka sig. Det ska rakas på bikilinjen, det ska rakas i rumpan(ja du är inte ensam om att ha hår i rumpan, du är inte äcklig.) och helst av allt sak det vara HELrakat. Allt ska bort och det duger inte att tigga om nåd. Det får inte existera hår, utväxt eller hårsäckar. Att man riskerar svamp, obalans och andra mysigheter, är tydligen inte osexigt, avtändande eller ohygeiniskt. Det är inte fullkomligt sinnessjukt att ha en rakhyvel mellan bena. Inte farligt, smärtsamt eller korkat. Det är fräscht och sexigt. Som sagt. Jag strejkar.

Till vidare.

Peace bro's n ho's

Lev ditt liv älskling

Det är så mycket jag vill säga, men på grund av en evighetsförkylning går formuleringarna trögt. Tills jag har tid att ge Linneohanna all energi som den förtjänar, vill jag ge er alla lite råd på vägen i livet (ni kan gå ut o träna under tiden som jag återhämtar min psykiska och fysiska styrka)! :

1. Gå med ryggen rak och lyft blicken från marken
2. Säg snälla saker till spegelbilden varje gång ni möts
3. Ge bara komplimanger som kommer från ditt hjärta
4. Ta åt dig av komplimanger, de kommer från någons hjärta
5. Snacka inte skit, det ger bara dålig Karma
6. Älska din kropp, den är det vackraste du har

Lev väl och lev vackert

Dagens fem ord

Abstrus- Dunkel svårförstårlig
Adekvat- fullt passande, riktig
Anfäktelse- Själslig oro eller plåga
Affekt- Hastigt pågående men snabbt övergående sinnesrörelse
approximera- Beräkna eller uppskatta ungefärligt

RAGGNING

Lektion nummer 2: Mötet med lammkött.
Vi fortsätter vår populära raggningsskola!
Jag har under helgens två kvällar varit ute och testat en ny och spännande metod. Något som kommer ifrån den populära serien How I met your mother, "Have you met Ted?". För alla er som älskar och följer serien slaviskt, behövs ingen mer förklaring. Ni andra ska få lite hjälp. I serien hjälper Barney sin vän Ted att ragga genom att knacka på ett potensiellt raggs axel och säga "Have you met Ted?". Barney går därifrån och Ted får artigt räcka fram handen. Detta funkar alltid.

Så Linnéa var min Barney och istället för Ted fick hon säga Johanna och ta det hela på svenska. Inte så svårt va? Fast vi hade ändå ett problem. "Har du träffat Johanna" låter inte särskilt bra. Men det var ett problem som fick lösa sig med tiden.

Dag 1.
Efter en lättare förfest i Majorna, en tur till fullproppade andra lång och en längre vistelse på Cheers, hamnade vi på ett fulländat Lammköttsställe. Det var fullproppat! Jag var, som vi alla förstår i sjunde himlen. Linnéa såg hur ett lamm spanade in mig och tog tillfället i akt. Lutade sig fram och sa "hej, har du träffat min vän Johanna?!"
Jag spärrade upp mina blåa ögon, sträckte raskt fram näven och sa "hej!". Han tog min hand med sitt död-fisk-handskakningsgrepp, sa hej utan att se mig i ögonen gick sedan därifrån. Utan mig.

Dag 2.
Förfest i Majorna sedan bar det av till Rockbaren. Varken jag eller Linnéa var särskilt pepp på raggning så vi stod mest och kramades. Då kom det fram en kille och började prata med oss. (kanske är ett lesbiskt hångel det rätta sättet att få en grabb i mina armar?) Han var trevlig, men inte särskilt intressant i våra ögon. Då slöt vår vän Linda sig till vårat sällskap. Jag och Linnéa återgår till att kramas och ser med intresse hur den främmande killen placerar sig närmre och närmre vår vän. Attans för honom att hon pojkvän.

Vi har kommit fram till en slutsats. Att jag heter Johanna är inte tillräckligt, inte heller mitt rosa hår eller fantastiska karisma. Nej. Nästa gång ska Linnéa, min partner in crime, presentera mig med "Hej, det här är Johanna, hon är kär i dig". Funkar inte det. Så får vi gå vidare på en ny metod.

Peace out!

RAGGNING

Jag har precis gått ur ett långt och seriöst förhållande. Eller precis och precis, det var två månader sedan, men vad är två månader mot två och ett halvt år? Ingenting. Och även om jag absolut inte vill ha en ny pojk/flick/man/tantvän så vill jag flörta. Tåflörta, kramflörta och kanske pussas lite. För vem vill inte pussas lite ibland?
Igår var det sista dagen på min högskolekurs, så vad gör jag? Jag bestämmer mig för att jag ska tå/kram/puss-flörta lite med honom innan kvällen är slut. Jag ger honom ovanligt mycket uppmärksamhet i skolan, för att sedan, på kvällen och under inflytande av rödvin, ge honom ännu mer. En bra, stabil och säker plan tänkte jag. Men, det finns ett stort sådant, jag vet inte hur man gör. Plötsligt är jag tillbaka som den lätt osäkre 17-årige flickan som jag var innan jag blev med pojkvän. Jag funderar på vad jag ska säga, hur jag ska säga och vart mina händer ska befinna sig när jag gör det. Jag är rädd för att andra ska se hur uppenbart jag flörtar med personen, samtidigt som jag är ännu räddare för att han inte ska märka att jag faktiskt flörtar.
Därför har jag bestämt mig för att starta en personlig flörtkurs. Alla som vill är välkomna att hoppa på. I denna kurs ska jag testa olika sorters raggningsknep. För utmaningens skull ska kvällens objekt vara någon som inte flörtar med mig, till en början med.

Lektion ett: Kompisflörtningen
Regler: För att börja denna flörtskola lite lättare, är det första objektet någon man känner svagt.
Innehåll: Du ska under kvällens gång försöka fastställa hur intresserad objektet är, genom att prata på om dina dåliga raggningsförsök. Skratta åt någon misslyckad historia och be om tips. Under kvällens gång ska du sedan praktisera samtliga tips på objektet.

Svårighetsgrad: FEM. Det är lätt att få kontakt, då ni redan känner till varandra. Men är personen från början ointresserad, är det svårt att ändra dennes åsikt.

Mitt resultat. Negativt.

Peace and Love

Sekundärvinster

Idag kommer min plast bror på besök han är 18 år och har en flickvän i samma ålder. Han har förvarnat oss innan att hon inte mår bra och har anorexi.
Han ringde imorse och beställde maten som de ville äta här kött med potatis och sås och till efterätt äpplepaj med grädde. Jag såg precis en bild på henne. Normalviktig tjej en aningens mullig (underbart ord). Så nu är frågan varför säger han att hon har anorexi.
När han berättade om henne på senaste ”familjemiddagen” så suckade alla och tyckte så synd om honom ”vad duktig han är som tar hand om henne!”.
Löjligt, man är inte duktig, självklart är det bra att ta hand om andra människor men det är inte duktigt och framför allt går man inte till släkten sen och skvallrar det är fruktansvärt respektlöst mot flickvännen framförallt.
Någon gång måste man sluta vara ett offer börja ta hand om sig själv och ta tag i sina problem (detta gäller båda två i detta fall). Självklart är det ju väldigt praktiskt för tjejen att ha honom någon som tycker synd om henne ger henne uppmärksamhet, hon slipper ta hand om sig själv och om klockan så är fyra på morgonen och hon känner sig ensam så kommer riddaren och ”räddar” henne, berättar hur synd det är om henne.


Ska skriva ett muntrare inlägg sen! =) ^^

Styvpappor

Jag har varit på gymmet idag det är som alltid jättetrevligt att gå omkring och träna och kolla på alla 40års krisare och söta charmerande pensionärer. Tyvärr följer även min mammas pojkvän med lite då och då han är ca 50 år och går omkring i liknande shorts som löplaget i Juno använder, fruktansvärt... Varje gång springer han det snabbaste på löpbandet så att hela gymmet hör och till följd av detta så åker hans charmerande minishorts upp så att det blir någon blandning mellan hipstertrosor och string.

Hur kan man missa det, borde han inte känna det och inte nog med det så går han förbi spegeln lite då och då kollar in sig själv (läskigt) för att sedan gå vidare stolt som en tupp. Hur kan man missa att man ser halva skinkan. Rysningar
Varför har dagens vuxna 40+ så svårt att inse att dem inte är ungdomar längre? Är de rädda för att ta det ansvaret som det innebär att vara vuxen?

It's friday and I'm in love!

Äntligen fredag! Eller ja. Äntligen är snöslasket som kom igår borta! Jag lyckades cykla hem ifrån stallet utan att dö och det gjorde mig stolt. Belönade mig själv med mat och en riktigt lång dusch.

Vi pratade om ätstörningar och familjeproblem i stallet idag. Ganska tänkvärt och förutom det faktum att alla familjer har sina egna hemligheter och problem, så vill jag säga: TACK GUD för att jag inte har någon ätstörning.

Bara känslan. Den eviga gnagande ångesten och en konstant känsla av att alla andra va misslyckade och den hårda insikten att jag själv va precis lika misslyckad. Snacka om ond spiral. Att banta är verkligen det dummaste man kan göra med sitt liv.

Peace and love

Härliga tider gott folk!

Äntligen, jag menar ÄNTLIGEN!!!! har den perfekta bloggen skapats! Jag vet att vi har dröjt länge och att ni alla har saknat oss. Men nu är vi här! Vi ska gå igenom onödiga trender, roliga kommentarer och i allmänhet delge detaljer ur våra så kallade vänners katastrofala liv! Jag lovar och svär, det här kommer att bli dagens höjdpunkt för oss alla!

Kärlek och fred.