Jag ska kasta allt när du går

Min mamma stor en meter ifrån mig. Hon ser mig i ögonen och tårarna rinner. Min mamma gråter. En kort stund funderar jag över vad som har hänt, bilder virvlar fram. Mormor e död, min bror har cancer, eller är det kanske pappa? Har pappa brutit lårbenshalsen?

Nej det är överdrivet, ska jag vara ärlig så tänkte jag inget alls. Jag visste vad hon skulle säga och jag visste att tårarna var en överdrift. Men visst hade det vart lite mer känsloladdat om jag hade tänkt sådana där saker? Lite mer dramatiskt.

Min mormor är inte död. Hon lever och väntar på en hörapparat. Anledningen till att min mammas kinder dränks i tårar, är jag. Inte att jag har skurit upp mina armar (det var år sedan sist), inte att jag säger att jag vill dö (de tankarna försvann ungefär samtidigt) eller att jag har tatuerat mig (något jag inte har samlat mod, kraft och pengar till än, men det skulle garanterat fylla hennes ögon med tårar). Nej.

Anledningen är att jag inte kom in på min utbildning. Min mamma gråter och jag funderar på om jag ska trösta henne. För jag är inte ledsen, jag är tom. På det stora hela så är det egentligen bra. Ett år utan studier, ett år att samla sig innan jag kastas in i en femårig utbildning. Ett år att andas. Ibland blir inget som man tänkt sig, ibland blir det bra ändå.

Just nu känns det bra.

Förstår du de flyende skratten?

"siktar du mot stjärnorna, så når du trädtopparna"

Ett uttryck som jag alltid har hatat. Ett uttryck som plötsligt känns så jävla sant. Förutom en sak, jag kom inte till trädtopparna. Jag föll pladask. Ett magplask i bottnen av en tom pool. "Satsa mot stjärnorna och ramla pladask, snava över tusen hinder och bryt nacken på väg ner i tomheten".

Ungefär så känns det. Missade stjärnorna. Blev så förvånad att jag i fallet glömde ta tag i en gran eller ek eller asp eller vad det nu finns för några sorters trädtoppar i min drömvärld. Kanske björkar. Jag glömde ta tag i björktoppen. Kanade längs stammen och slog sönder hela kroppen. Allt värker. Jag gråter och har jord överallt. Inte så fysiskt, mest psykiskt.

Men ändå... trots blodsmak och några brutna revben (eller vad matetmatiksvårigheter kan motsvaras i den fysiska kroppen), trots allt hopp och all stress och allt misslyckande, så har jag mersmak. För varje sak som har gått emot mig, Högskoleprov, Tävlingar och Matteprov, så blir jag bara mer bestämd. Nu handlar det inte om drömmar och fantasier. Nu är det verklighet. Vill jag något så får jag kämpa för det. Så nu kämpar jag. Jag har hittat utbildningen som jag vill gå. Att det är svårt att komma in gör det inte omöjligt, bara lite svårare. Ett hinder som jag ska övervinna.

Jag ska bara samla mig lite först, kanske gråta en skvätt. Sedan blir det ett år på vift. Ett år då jag samlar kraft och övervinner alla hinder som jag har snavat på den här terminen. Ett år som tar mig in på min drömutbildning. Ett år då jag når stjärnorna. För är det något man drömmer om, så kommer man dit. Det är inte halvvägs som är målet. Det är stjärnorna.

Jag har aldrig varit ett fan av trädtoppar. Om jag siktar mot stjärnor, så är det stjärnor jag ska ha. Oavsett hur långt borta de är.

Kärlek och Respekt
J

You are my GANGSTA!

Sista andetagen nu. Tre frågor att formulera på en kväll/natt. Blir jag klar inatt, så får jag sovmorgon imorgon, om inte. Så blir det upp halv 6. Inlämning och Clear round med hästen. Inlämning och 90/en meter. Sedan börjar friheten.

Rädda mig från gangsters!

Och så slår det till. Jag har samlat så mycket information att jag inte längre kan tänka. Sätter mig och börjar formulera mig. Känner rytmen av Fever ray i tårna (överlägset bäst musik att skriva till) och börjar dansa. Mina fingrar dansar och mitt hår flyger med. Hela kroppen rör sig och alla träd följer efter i en rörelse så vacker att månen snart ska tåras. Jag älskar att skriva. Älskar att finna rytmen och skiter totalt i om rytmen går före innehåll. Ska jag skriva en hemtenta så ska den vara vacker. Vem försöker jag att lura? I mig bor en poet. En poet och författare och målare och konstnär och en själ som dör när den är fångad. Det är skriva jag vill. Det är skriva jag ska göra. Frågan är bara hur. (fast det är något jag kan lösa sen, först ska jag skriva klart min hemtenta, som ni får ett smakprov på här:)

Varje människa ser på världen genom sina unikt formade ögon. All information och fakta som ska tas in, behandlas, tolkas och läggs i fack. Prioriteras och omprioriteras individuellt, varje gång. Tack vare en unik personlighet, skapas en individuell uppfattning av världen. Kanske kan man säga att varje människa har sin värld, sitt personliga jordklot Eller är det en grov förenkling? Det är nog inte rätt sätt att tolka begreppet livsvärld på. För hur personliga och privata vi än blir, så finns det bara ett jordklot, som vi alla ska dela. Det är trångt. Men vad gör det, när de flesta människor mår bra av nära kontakt med andra. Varför skulle vi annars tränga ihop oss på 20 kvadratmeter ovanpå och bredvid varandra. Tunna väggar och gemensam trappuppgång? En människa utvecklas, påverkas och lär sig av andra människor. Det är väl just det som gör oss mänskliga?

i skyddet från rådjur och gangsters

Det är kaffe över hela mig och svetten blandas snart ut med tårar. Beskt och salt i en sådan brutal blandning att det snart är sött. Det dunkar i mitt huvud och snart dunkar mina fingrar sönder. Smular och delas och med lite socker på blir det vingummin av hela världen.

(med detta vill jag inte säga något annat än att min farmor har roliga grannar och att jag är i stort behov av sömn)