Spegel spegel på väggen där

Ibland står jag framför spegeln och andas. Sträcker på halsen, rullar tillbaka axlarna, skakar på håret och vrider mina armar i olika vinklar. Jag står nära, och ibland backar jag så långt att mitt huvud slår i den motsatta väggen. Jag sitter, står, hoppar eller snurrar, framför en ointresserad spegel. Den är död. Det är inte jag. När jag går runt i Göteborg så undviker jag helst speglar. För alla vet att speglarna i stan ljuger. Många säger att provrumsspeglar har avsmalnande och förbrunande effekt. Det tror inte jag på.
Den perfektion som jag kan sträcka, rulla, skaka och vrida fram hemma, är alltid helt försvunnen inne i provhytten och ute på gatan. Jag ser tusentals skyltdockor, reklamfilmer och bilder, tänker att sådär kan jag också se ut. Det är inget svårt. Sedan möts jag, helt oförberedd, oskakad, orullad och ovrider, av en iskall, död och hånfull spegelbild. Jag väger antagligen femtio kilogram mer än skyltdockorna och alla vet hur mycket reklambilder retuscheras. Alla vet det. Alla utom min spegelbild. Den hånskrattar.

Ibland står jag framför spegeln och andas. Tar stora andetag, böjer in magen och ser hur många bildäck jag kan få fram, gör dubbelhakor på halsen, skelar med ögonen och hånskrattar åt mitt ostyrbara hår. Sedan vänder jag ryggen mot spegeln och tar på mig kläder utan att se efter hur de matchar eller klär mig. Smäller igen dörren, tar på mig solglasögon, sätter på Vampire weekend och ler.
Och av någon anledning så är de dagarna, de bästa.

XX J