Solglasögonkomplexet

Det har varit en fin Valborg. Mycket öl och mycket sol och många fina (gött berusade) vänner. Det har varit fint och alla har skrattat och kramats och varje gång de har försökt att sluta kramas, har de fastnat i varann. Det är örhängen, hår och solglasögon. Det är halsband, halternecklinne och Solglasögon. Det är sandaler, ringar och SOLGLASÖGON. Våren har inträtt, med alla sina accessoarer. För så fort den minsta lilla solstråle skymtar fram bakom och igenom de tunga molnen, sträcker de vintertrötta göteborgarna (det vill säga alla) automatiskt ner handen i sin väska och rotar fram förra säsongens solglasögon.
Det är så förbannelsen inträder. Sanningen är som sådan att alla ser snyggare ut med, än de gör utan. Det är lika enkelt och sant som att ingen punkare har piercing i naveln. Anledningarna är enkla:
Du slipper kisa på grund av solen och får därmed större ögon och mindre rynkor.
Du slipper se någon i ögonen och får därmed en mer avslappnad förhållning till omvärlden.
Du kan smygkika på folk utan att de ser det. (och det är nästan roligare än att ljuvlyssna)

Men. När de väl sitter på, är det omöjligt att ta av dem. Är man dum nog att göra detta, får man naturligtvis den motsatta effekten, för vem gillar rynkor, smala ögon och att folk stirrar på en?
Ingen. Solglasögonen får helt enkelt sitta på. Solen går i moln, men det spelar ingen roll. Klockan närmar sig 21, men det bryr sig ingen om. Inte förrän fyllan har slagit till och synen, omdömet, balansen försämrats till det extrema, vågar några ta av sig sina solglasögon.

De fick inte hångla på Valborg.