Naket och främmande

Alla. Det finns inte en människa som inte har varit delaktig i mobbning. De flesta har ful-snor-hulk-gråtit offentligt och alla har någon gång kissat på sig. Du är inte ensam. Precis som att du inte är ensam om dina kroppsnojor. De elaka tankarna i huvudet och den vinklade spegelbilden, finns där. För alla. De som påstår att de inte känner igen sig, har heller aldrig upplevt kärlek, glädje eller avundsjuka. De, har aldrig levt.

Är det inte sjukt? Det finns ingen "perfekt" kropp. Det finns ett hälsosamt genomsnitt som är eftersträvansvärt. Att vara hälsosam innebär att äta vettiga mängder, få i sig nödvändiga vitaminer, mineraler, kolhydrater, antioxidanter och ja... du vet. Det handlar inte om att banta. Det handlar om att röra sig minst en halvtimme om dagen och det handlar framförallt om att vara lycklig. Rör man på sig, så frigör man endorfiner. Det är bra. Det gör en glad. Men blir man beroende av dessa, kan man få Ortorexi. Då fastnar man i ett psykiskt fängelse. Precis som att man fastnar där av Depression, Anorexi, Bulimi, Tonårsångest, Mobbning. You Name It.

Mina vänner, det finns inget som heter lagom. Lagom är död. Det finns inget som duger i vår värd. Här är perfektion det enda som är bra nog. Det är dieter, kläder, högklackat, smink, frisör och de rätta åsikterna som gäller. Men det räcker inte. Det måste också vara rätta vinklar och retuchering i timtal. Kändisarna skäms i sina badkläder. De kan inte längre gömma sina celluiter. De kan inte längre leva upp till kraven. De är också dödliga. De är också människor.

Jag vill inte vara med längre. Jag vägrar, jag protesterar och jag lägger mig tvärs över vägen och skriker. Jag är så löjligt trött på alla prestationskrav. Så äcklad av att folk betalar pengar för att få vara perfekt, för att få vara en modell för en dag. För att sminkas, fotograferas och retucheras av proffs. För att kunna visa upp en bild och säga "se så snygg jag kan vara".

Vad hände med att duga som man är? Att ha roligt och äta för att det är gott? Varför behöver man ton av självhjälpsböcker för att inse att det är inte kroppen det är fel på, det är ens tankar? Det är ens samhälle. Det är inte jag. Det är du. Vad är det för fel på att ge ärliga komplimanger, att skratta och att äta kladdkaka? Egentligen?

Kan vi inte kramas mer?
J