Förstår du de flyende skratten?

"siktar du mot stjärnorna, så når du trädtopparna"

Ett uttryck som jag alltid har hatat. Ett uttryck som plötsligt känns så jävla sant. Förutom en sak, jag kom inte till trädtopparna. Jag föll pladask. Ett magplask i bottnen av en tom pool. "Satsa mot stjärnorna och ramla pladask, snava över tusen hinder och bryt nacken på väg ner i tomheten".

Ungefär så känns det. Missade stjärnorna. Blev så förvånad att jag i fallet glömde ta tag i en gran eller ek eller asp eller vad det nu finns för några sorters trädtoppar i min drömvärld. Kanske björkar. Jag glömde ta tag i björktoppen. Kanade längs stammen och slog sönder hela kroppen. Allt värker. Jag gråter och har jord överallt. Inte så fysiskt, mest psykiskt.

Men ändå... trots blodsmak och några brutna revben (eller vad matetmatiksvårigheter kan motsvaras i den fysiska kroppen), trots allt hopp och all stress och allt misslyckande, så har jag mersmak. För varje sak som har gått emot mig, Högskoleprov, Tävlingar och Matteprov, så blir jag bara mer bestämd. Nu handlar det inte om drömmar och fantasier. Nu är det verklighet. Vill jag något så får jag kämpa för det. Så nu kämpar jag. Jag har hittat utbildningen som jag vill gå. Att det är svårt att komma in gör det inte omöjligt, bara lite svårare. Ett hinder som jag ska övervinna.

Jag ska bara samla mig lite först, kanske gråta en skvätt. Sedan blir det ett år på vift. Ett år då jag samlar kraft och övervinner alla hinder som jag har snavat på den här terminen. Ett år som tar mig in på min drömutbildning. Ett år då jag når stjärnorna. För är det något man drömmer om, så kommer man dit. Det är inte halvvägs som är målet. Det är stjärnorna.

Jag har aldrig varit ett fan av trädtoppar. Om jag siktar mot stjärnor, så är det stjärnor jag ska ha. Oavsett hur långt borta de är.

Kärlek och Respekt
J