Rädda mig från gangsters!

Och så slår det till. Jag har samlat så mycket information att jag inte längre kan tänka. Sätter mig och börjar formulera mig. Känner rytmen av Fever ray i tårna (överlägset bäst musik att skriva till) och börjar dansa. Mina fingrar dansar och mitt hår flyger med. Hela kroppen rör sig och alla träd följer efter i en rörelse så vacker att månen snart ska tåras. Jag älskar att skriva. Älskar att finna rytmen och skiter totalt i om rytmen går före innehåll. Ska jag skriva en hemtenta så ska den vara vacker. Vem försöker jag att lura? I mig bor en poet. En poet och författare och målare och konstnär och en själ som dör när den är fångad. Det är skriva jag vill. Det är skriva jag ska göra. Frågan är bara hur. (fast det är något jag kan lösa sen, först ska jag skriva klart min hemtenta, som ni får ett smakprov på här:)

Varje människa ser på världen genom sina unikt formade ögon. All information och fakta som ska tas in, behandlas, tolkas och läggs i fack. Prioriteras och omprioriteras individuellt, varje gång. Tack vare en unik personlighet, skapas en individuell uppfattning av världen. Kanske kan man säga att varje människa har sin värld, sitt personliga jordklot Eller är det en grov förenkling? Det är nog inte rätt sätt att tolka begreppet livsvärld på. För hur personliga och privata vi än blir, så finns det bara ett jordklot, som vi alla ska dela. Det är trångt. Men vad gör det, när de flesta människor mår bra av nära kontakt med andra. Varför skulle vi annars tränga ihop oss på 20 kvadratmeter ovanpå och bredvid varandra. Tunna väggar och gemensam trappuppgång? En människa utvecklas, påverkas och lär sig av andra människor. Det är väl just det som gör oss mänskliga?