Jag ska kasta allt när du går

Min mamma stor en meter ifrån mig. Hon ser mig i ögonen och tårarna rinner. Min mamma gråter. En kort stund funderar jag över vad som har hänt, bilder virvlar fram. Mormor e död, min bror har cancer, eller är det kanske pappa? Har pappa brutit lårbenshalsen?

Nej det är överdrivet, ska jag vara ärlig så tänkte jag inget alls. Jag visste vad hon skulle säga och jag visste att tårarna var en överdrift. Men visst hade det vart lite mer känsloladdat om jag hade tänkt sådana där saker? Lite mer dramatiskt.

Min mormor är inte död. Hon lever och väntar på en hörapparat. Anledningen till att min mammas kinder dränks i tårar, är jag. Inte att jag har skurit upp mina armar (det var år sedan sist), inte att jag säger att jag vill dö (de tankarna försvann ungefär samtidigt) eller att jag har tatuerat mig (något jag inte har samlat mod, kraft och pengar till än, men det skulle garanterat fylla hennes ögon med tårar). Nej.

Anledningen är att jag inte kom in på min utbildning. Min mamma gråter och jag funderar på om jag ska trösta henne. För jag är inte ledsen, jag är tom. På det stora hela så är det egentligen bra. Ett år utan studier, ett år att samla sig innan jag kastas in i en femårig utbildning. Ett år att andas. Ibland blir inget som man tänkt sig, ibland blir det bra ändå.

Just nu känns det bra.