Konsumtionssamhället- De och vi

Jag sitter och caféar för mig själv på Condecco, har druckit capuccino så är lite småhög och funderar för mig själv.

Vad är det för fel på oss i väst! Knäppa jävla as är vad vi är... Herregud! Vad håller vi på med egentligen! Konsumerar bort våran planet utan att tänka på vem det är som tillverkar produkterna och hur det påverkar miljön! Och allt för tt passa in i ramen av vad som är normalt, äckliga normalt, lagom, rätt och fel.
Eller tänk vilken stor skillnad det gör för en familj i Afghanistan med 800 kronor som de där märkesjeansen kanske kostar mer än vanliga jeans. Eller kanske de 100 kronorna som man lägger på sprit på helgen, alla onödiga prylar som man ger varandra i julklapp, för att man ska.

Är detta ett "fungerande" tankesätt är det så att vi behöver dessa saker för nu är det så att vi är uppväxta i väst och skall inte behöva känna oss skyldiga för att vi unnar oss en middag ute eller en Cosmopolitan i månaden. Vart går gränsen... Är det okey att ha ett sommarställe utan att ha dåligt samvete eller är detta något som vi har pga att vi hade tur att födas i Sverige och våran rättighet.
Tänk ett samhälle där alla hjälpte alla, alla hade lika mycket och hjälpte varandra. Skulle det funka?
Om man ser på de få urinvånare som fortfarande finns kvar, där alla i byn delar med sig till varandra, om man fångar ett vildsvin så skall alla få smaka och äta sig så mätta det går, men hjälper man de andra byarna? Skulle inte tro det, men vet inte.

Skulle man i så fall kunna säga att dom är lika illa som vi är.
Vi i Sverige och de i Indien, vill vi bara hjälpa våran egna grupp? Mycket frågor och så lite svar... Är det något som sitter i reptilhjärnan kanske?

Nepp pallar inte det här får för mycket krav på mig själv så tanken slutar där, det är nog därför det är som det är, vad skall jag göra för att gå ifrån samhällets uppbyggnad med förhållanden och konsumtion, flytta ut till ett övergivet hus och leva som en galen eremit!

hakuna matata

Naket och främmande

Alla. Det finns inte en människa som inte har varit delaktig i mobbning. De flesta har ful-snor-hulk-gråtit offentligt och alla har någon gång kissat på sig. Du är inte ensam. Precis som att du inte är ensam om dina kroppsnojor. De elaka tankarna i huvudet och den vinklade spegelbilden, finns där. För alla. De som påstår att de inte känner igen sig, har heller aldrig upplevt kärlek, glädje eller avundsjuka. De, har aldrig levt.

Är det inte sjukt? Det finns ingen "perfekt" kropp. Det finns ett hälsosamt genomsnitt som är eftersträvansvärt. Att vara hälsosam innebär att äta vettiga mängder, få i sig nödvändiga vitaminer, mineraler, kolhydrater, antioxidanter och ja... du vet. Det handlar inte om att banta. Det handlar om att röra sig minst en halvtimme om dagen och det handlar framförallt om att vara lycklig. Rör man på sig, så frigör man endorfiner. Det är bra. Det gör en glad. Men blir man beroende av dessa, kan man få Ortorexi. Då fastnar man i ett psykiskt fängelse. Precis som att man fastnar där av Depression, Anorexi, Bulimi, Tonårsångest, Mobbning. You Name It.

Mina vänner, det finns inget som heter lagom. Lagom är död. Det finns inget som duger i vår värd. Här är perfektion det enda som är bra nog. Det är dieter, kläder, högklackat, smink, frisör och de rätta åsikterna som gäller. Men det räcker inte. Det måste också vara rätta vinklar och retuchering i timtal. Kändisarna skäms i sina badkläder. De kan inte längre gömma sina celluiter. De kan inte längre leva upp till kraven. De är också dödliga. De är också människor.

Jag vill inte vara med längre. Jag vägrar, jag protesterar och jag lägger mig tvärs över vägen och skriker. Jag är så löjligt trött på alla prestationskrav. Så äcklad av att folk betalar pengar för att få vara perfekt, för att få vara en modell för en dag. För att sminkas, fotograferas och retucheras av proffs. För att kunna visa upp en bild och säga "se så snygg jag kan vara".

Vad hände med att duga som man är? Att ha roligt och äta för att det är gott? Varför behöver man ton av självhjälpsböcker för att inse att det är inte kroppen det är fel på, det är ens tankar? Det är ens samhälle. Det är inte jag. Det är du. Vad är det för fel på att ge ärliga komplimanger, att skratta och att äta kladdkaka? Egentligen?

Kan vi inte kramas mer?
J

Jag kräver ingenting bara att aldrig mer behöva hålla käften

Gå in här. Lyssna. Tänk och känn efter. Imorgon ska jag ringa elevutbildningsansvarig på Friends och se om hon kan hjälpa mig, hjälpa mig att hjälpa 7-e klassaren som blir mobbad. Just nu är mina alternativ tre:

* Åka dit och slå eleverna
* Åka dit och ta ett allvarligt snack med lärare och rektor (tveksamt att det skulle lyckas)
* Skita i allt och tänka att det nog löser sig.

Det är inga bra alternativ. Jag vill hjälpa henne. Någon som har något förslag?

one

Jag har lyssnat sönder "one" med Johnny Cash. Den får mig att gråta någonstans inombords och jag tänker nu gå ut offentligt med att mitt hjärta är krossat. Inte för att det gör så mycket, det var jag själv som krossade det. Det var jag som drog sönder ett förhållande som var dödsdömt och jag drog någonstans sönder mig själv. Mitt hjärta är krossat och imorgon ska jag lyssna på Linnéas råd. Imorgon ska jag lämna det förflutna bakom mig. Idag ska jag sörja. Men imorgon kommer det att vara bra igen.

Älska varandra, älska världen och ge mig en påse knäck och en vandringstav. J

Lämna det bakomflutna före dig

Jag skriver här en uppmuntran till alla tusentalsmänniskor som vi har på våran blogg att lämna det förflutna bakom er. Tänk inte så mycket utan bara gör, allt blir så mycket roligare då. 

Alla dessa sociala regler vad man skall och inte skall göra. Varför tänka så mycket, om du känner för att åka till Stockoholm mitt i natten gör det då, eller du kanske känner för att lifta till Estland gör det. Man gör inte bara vardagen roligare utan får även mycket roligare händelser att berätta om på pensionärshemmet, för snart sitter vi faktiskt där. Visst ibland blir det fel och kanske PINSAMT (åh neej) men vad är egentligen det värsta som kan hända, och som Unni Drougge har sagt det värsta som kan hända, det händer faktiskt aldrig. 

Varför är vi så rädda för varandra och vad andra tycker och tänker o

m en och varför skulle alla vilja samma sak med livet. Hur många är det inte som har en dröm om att ta med sig det mest grundläggande och åka Europa eller världen runt att lifta och sova på coachsurfing ställen, underbart! =) Och hur många är det som gör det?

Gör det som du vill göra utan att tänka på andra för den enda som dina val drabbar är oftast bara dig. 

Hakuna matata Inga bekymmer

Tumbs up! RAGGNINGSSKOLA

Som några av er vet, har jag precis börjat läsa en ny kurs. Det är något som jag har upplevt som väldigt traumatiskt. Inte för att ämnet har varit ointressant, eller för att lärarna har varit dåliga. Nej jag är en person som gillar vackra saker och sanningen är som sådan att: Alla i min nya kurs var fula. Till en början kände jag stor sorg. En panikartad känsla i bröstet och en deprission låg nära. Naturligtvis beklagade jag mig för mina vänner. En av dem, Lisa, tyckte således synd om mig. Så hon beslöt sig för att börja läsa samma kurs (eller ja... det var nog någon annan anledning också). Det gjorde mig glad. Lektionen efter började... Låt oss kalla henne Felicia. Felicia är söt.

Jag insåg att jag ville få kontakt med henne. Men hur? Av en slump (och nästan helt utan ansträngning) nosade jag upp att vi hade gemensamma vänner. En av dessa är Robin. Robin har varit på en dejt med Felicia. Det blev aldrig någon dejt nr 2. Efter några glas vin (från min sida) och några burkar öl (från Robins) så fattade jag beslutet att jag skulle förföra Felicia. Dessutom fick jag den fantastiska idén att utmana Robin, till att göra samma sak. Vi tummade på det och nu är det tävling om vem som får hångla med henne först.

Så håll nu alla tummar, tår och långkalsonger för mig. Projekt RAGGNING har åter satts i rullning, dessutom är det en tävling och jag hatar att förlora.

Nej nu ska jag gå och leta upp henne på Facebook. So long Lovers!

XXX j

Ge mig en dikt och jag ger dig mitt hjärta

Det är fågelkvitter ute och jag blir kär. Våren gör mig sådan. Jag blir betuttad, förtjust och upp över öronen förälskad, i allt. Varenda människa, katt och häst får mig att le, skratta till och ibland slår jag mig själv på knäna av ren lycka. Jag vill hålla din hand, kyssa hans kind och ge hästen en klapp på halsen.
Och när jag har hållit, kysst och klappat klart. Vill jag gråta. Jag vill inte att du rör vid mig och när du frågar varför, så är anledningen att det snöar ute.

Idag gick jag inte till skolan, enbart för att marken var täckt av en slaskig vit sörja. Jag har inte pluggat tillräckligt och jag är sur, ledsen, irriterad och aningens ilsk. Imorgon är förhoppningsvis fågelkvittret tillbaka. Då ska vi le, dansa och jag kan läsa klart mina artiklar, skriva klart min inlämning och kanske sjunga litegrann.

(jag har alltid sagt att man ska hoppa över januari, februari, mars, det är månader som är hälsovådliga.)


Kyss mig
Älska mig
J