working 9 to 5

Jag är så dödligt jävla äckel fisk och rens och bajs och renhornstrött på arbetslöshet och arbetslöshetsförmedlingar och CVn och personliga brev. ASTRÖTT.

Det är så tjötigt att gång på gång skriva in meriter och ansökningar och CVn när jag vet att inget av det kommer leda någonstans. Det är inte så att jag är dålig, för det är jag inte. Jag är bara alldeles för mycket en i mängden. Jag är så jävla bra och duktig men inte fan syns det på något papper där jag har fyllt i formulär. Inte syns det hur exceptionellt bra jag passar för ett jobb när jag inte får visa upp mig personligen. Ingenting bevisas med ett CV. Ingenting.

handtag, famntag, klapp eller kyss?

Någon dag ska jag skriva något om sexualitet, konsten att vara sig själv och att alltid stå på sig. Idag skriver jag ingenting, för idag är jag snurrig. Igår fick jag den bästa kyssen i mitt liv. Det var så bra att jag seriöst kände mig yr.

Knappar, knapptryckning och att göra fel ibland.

I alla filmer så löser sig allt i slutet. Herr Rätt får Fröken Rätt, fattar det rätta besluten. I slutet, blir allt bra. Eller om det är en sorglig film, mindre dåligt. Det är en ljusning och ett löfte om trygga famnar och folk snorgråter, på ett vackert sätt, i varandras hår.

Jag vill ha det. Den tryggheten. Att någon spelar stråkmusik och en sista, lycklig, scen. EN Lycklig scen som ger publiken en chans att strama upp sina ansiktsdrag.

Jag vill känna när jag fattar rätt och fel och avgörande beslut. Att andra, eller något allsmäktigt, säger att man gör rätt. Det enda som låter i mig, oavsett vägval, är tinnitus. Så ironiskt.

Jag bakar in en chili för din skull

Media vill lära oss att lycka kan köpas för pengar. Tidningar, tv och radio som viskar om de senaste trenderna och de dyraste tingen.



















Kvinnor och barn säljer sina kroppar
Djur utrotas
Och jorden går under.









Är du lycklig nu?
har vi tid, innan allting tar slut?

What else is there?

Jag är kär i Karin Dreijer Andersson. Hennes röst gör mig alltid så... nöjd med tillvaron. Och jag vet att Karin Dreijer Andersson är så mycket äldre och visare än jag, jag skulle vilja prata med henne. Karin Dreijer Andersson är den enda kändisen som jag skulle vilja träffa. Jag sitter framför min dator och lyssnar. Cyklar min cykel och lyssnar. Drömmer om framtiden och lyssnar. Karin Dreijer Andersson får mig att må lite bättre, le lite större och hoppas lite mer. Det behövs. Utan Karin Dreijer Andersson, skulle jag sjunka ännu djupare ner i min arbetslöshetskoma.
(jag har helt enkelt för mycket tid och för lite rutor att kryssa av)
Och jag låter mina tårar rinna. För en gångs skull är det faktiskt okej. Anledningen till att jag gråter är inte Karin Dreijer Andersson. Anledningen är arbetslöshetskoman. Och jag sitter och lyssnar på Karin Dreijer Anderssons låtar och funderar på vad det är som gör att jag inte förtjänar ett jobb. Jag vill vara som hon. Jag kan se tusen fördelar med mig. Jag kan se lite av Karin Dreijer Andersson i mig. Och vem vill inte vara som hon? Vem vill inte ha en liten Karin Dreijer Andersson som anställd? Vem vill inte ha mig?

En-sam-het och två-samhet

Det finns människor som bubblar, skrattar och är alldeles randiga av lycka. Sådana som har statusen "upptagen"/"i ett förhållande"/"förlovad" eller vad det nu kan stå, på Facebook. Flickor och pojkar som har en alldeles speciell "någon" i tankarna.

Sedan finns det sådana som jag. Som bubblar och skrattar och är alldeles rutiga på utsidan. Rutorna är ganska permanenta, skrattet högst tillfälligt och bubblandet är inte sällan kopplat till alkoholens förtjusande sällskap.

Jag trivs så. Jag vill inte ha någon i handen i mer än för en vecka eller två. Vill inte bubbla tack vare någon annan och vill absolut bara ha sms från vänner, bekanta och tillfälliga.

Så varför, varför varför varför varför, sänder media ut en bild av det perfekta (hetero-, vita-, förorts-)paret? Varför är det aldrig någonsin i en film/serie/reklam helt-otroligt-jätte-jävlaOKEJ att vara ensam? Carrie gifter sig med BIG, Rosing söker efter "den rätte" och du kan gjuta en dildo av din älsklings kuk.

Jag vill inte ha någon dildo. Jag vill inte se Carries bröllop och jag tror inte att Rosing kan hitta en "rätte" i ett tv-program. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet och jag är en obotlig romantiker, men jag behöver för fan en paus. Jag behöver en kärleks-låts-fri sommar och en film utan hångel.

Men i ett samhälle där livstilen bygger på att "shoppa och gift dig lycklig", så är det nästan omöjligt. Jag lever på en plats där pojk/flickvänner väger tyngre än gedigna gamla bästisar och skiljsmässor är vanligare än "gammal kärlek rostar aldrig". Jag är fast på en plats där hjärtan krossar av media och förlovningar är vardagsmat, ärligt talat ganska tråkigt.

Jag vet att jag är dubbeltydig och extra flummig, men det är all ilska som rör till det. Min grundfråga är, egentligen, är det så fel att vilja vara ensam?

J

Någonstans brinner det i knutarna

Jag försöker att se mig själv som cool. En sådan där som klär sig som hon vill och som säger vad hon vill. En sådan som bara drar när det blir för tråkigt. En sådan som flyger själv. Men jag vågar inte. Jag vågar inte boka en biljett bort, inte ens när jag har tryckt i returknappen så vågar jag åka bort. Är för rädd för det främmande och för fängslad av min tristess. Jag vill resa, men hela världen är för stor. Jag vill fly, men är oroad över vart jag kommer landa. Jag vill inte stanna här längre, men ändå sitter jag kvar.

Jag vill dra. Paris, Amsterdam, Mexico city eller bara Stockholm, men jag är för feg.