What else is there?

Jag är kär i Karin Dreijer Andersson. Hennes röst gör mig alltid så... nöjd med tillvaron. Och jag vet att Karin Dreijer Andersson är så mycket äldre och visare än jag, jag skulle vilja prata med henne. Karin Dreijer Andersson är den enda kändisen som jag skulle vilja träffa. Jag sitter framför min dator och lyssnar. Cyklar min cykel och lyssnar. Drömmer om framtiden och lyssnar. Karin Dreijer Andersson får mig att må lite bättre, le lite större och hoppas lite mer. Det behövs. Utan Karin Dreijer Andersson, skulle jag sjunka ännu djupare ner i min arbetslöshetskoma.
(jag har helt enkelt för mycket tid och för lite rutor att kryssa av)
Och jag låter mina tårar rinna. För en gångs skull är det faktiskt okej. Anledningen till att jag gråter är inte Karin Dreijer Andersson. Anledningen är arbetslöshetskoman. Och jag sitter och lyssnar på Karin Dreijer Anderssons låtar och funderar på vad det är som gör att jag inte förtjänar ett jobb. Jag vill vara som hon. Jag kan se tusen fördelar med mig. Jag kan se lite av Karin Dreijer Andersson i mig. Och vem vill inte vara som hon? Vem vill inte ha en liten Karin Dreijer Andersson som anställd? Vem vill inte ha mig?