Knappar, knapptryckning och att göra fel ibland.

I alla filmer så löser sig allt i slutet. Herr Rätt får Fröken Rätt, fattar det rätta besluten. I slutet, blir allt bra. Eller om det är en sorglig film, mindre dåligt. Det är en ljusning och ett löfte om trygga famnar och folk snorgråter, på ett vackert sätt, i varandras hår.

Jag vill ha det. Den tryggheten. Att någon spelar stråkmusik och en sista, lycklig, scen. EN Lycklig scen som ger publiken en chans att strama upp sina ansiktsdrag.

Jag vill känna när jag fattar rätt och fel och avgörande beslut. Att andra, eller något allsmäktigt, säger att man gör rätt. Det enda som låter i mig, oavsett vägval, är tinnitus. Så ironiskt.