Vi kunde stilla sjunga för ett tag

Jag försöker att vara positivt. Men ibland är det svårt. Just nu är det svårt. Varje litet bakslag får mig att drunkna igen, för jag har helt enkelt fått nog av bakslag. Ingen utbildning, inget jobb, ständiga avramlingar och folk som går emot mig. Listan kan göras längre, men det skulle tråka ut oss alla. Nu har jag fått ett nytt bakslag och intressant nog så kommer allt tillbaka. Jag vill äta. Jag vill banta. Jag vill sluta känna. Jag ser vänner som fortfarande rispar upp sina armar och jag känner en avundsjuka. För tiden då jag kunde fly från problemen med ett par blödande sträck, är förbi. Jag kan fortfarande mildra vissa känslor med mat eller ett kontokort, men det hjälper inte lika bra. Topparna är så höga och fallen så låga, men inte lika radikala som förr. Ingenting är lika radikalt som förr. Kläder, färger och frisyrer. Inget lyser lika klart i rosa eller svart. Kanske förlorar allt sin glans när det blir äldre, även jag. Men det är skönt. Det är skönt att inte vara en lysande stjärna, som förvandlas till svart sot. Det är skönt att bara vara lite lätt randig och karamellfärgad. Aldrig mer kletigt sockervadd eller bergochdalbaneångest.

Kanske är det så att jag har så mycket motgångar nu när jag faktiskt kan ta dem? Nu när saker lättare rinner av. Min päls är fet, som på en gås. Två festivalveckor fyllda av bra upplevelse, underlättar det hela och jag ska ta mig rakryggad genom den här stormen. Precis som jag går med rak rygg genom allt annat.

AND EVERYTHING IS GONE. Älska J