SÅ OTROLIGT SPECIELLT

Jag
Jag älskar låter "creep", men tycker att Timos version är bättre än Radioheads. Den får mig att drunkna och vakna och känna och ibland skrika litegrann. För några dagar sedan satt jag och Linnéa och skrek i bilen. Jag körde och vi skrek i kapp. Det var skönt, men inget översteg känslan av misslyckande.

Sedan åkte vi iväg på minisemester till Tjörn och trots att vi inte ens vara borta ett dygn, så är allt så mycket lättare. Som om tyngdlagen inte håller i oss lika hårt, mitt hår lockar till sig och hennes leende är lite bredare än vanligt.

Allt ordnar sig nog, så säger vi i alla fall. Ibland menar jag det, ibland tvivlar jag starkt. Men om det inte löser sig, så är det inte så farligt. Jag har ett bra liv, ett gott liv och jag ska nog inte klaga så mycket som jag ibland gör. Jag försöker att släppa kraven på mig själv, leva upp lite mer.

För om man lever så blommar marken i oktober och om man lever, så får man inte lika tråkiga rynkor som gammal. Kanske är det konstiga argument, men jag får ofta höra att jag är ganska så... konstig.

Något som jag väljer att ta som en komplimang, men någonstans ska jag nog alltid undra. Är jag verkligen SÅ konstig? Hur är då någon som är normal?