En-sam-het och två-samhet

Det finns människor som bubblar, skrattar och är alldeles randiga av lycka. Sådana som har statusen "upptagen"/"i ett förhållande"/"förlovad" eller vad det nu kan stå, på Facebook. Flickor och pojkar som har en alldeles speciell "någon" i tankarna.

Sedan finns det sådana som jag. Som bubblar och skrattar och är alldeles rutiga på utsidan. Rutorna är ganska permanenta, skrattet högst tillfälligt och bubblandet är inte sällan kopplat till alkoholens förtjusande sällskap.

Jag trivs så. Jag vill inte ha någon i handen i mer än för en vecka eller två. Vill inte bubbla tack vare någon annan och vill absolut bara ha sms från vänner, bekanta och tillfälliga.

Så varför, varför varför varför varför, sänder media ut en bild av det perfekta (hetero-, vita-, förorts-)paret? Varför är det aldrig någonsin i en film/serie/reklam helt-otroligt-jätte-jävlaOKEJ att vara ensam? Carrie gifter sig med BIG, Rosing söker efter "den rätte" och du kan gjuta en dildo av din älsklings kuk.

Jag vill inte ha någon dildo. Jag vill inte se Carries bröllop och jag tror inte att Rosing kan hitta en "rätte" i ett tv-program. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet och jag är en obotlig romantiker, men jag behöver för fan en paus. Jag behöver en kärleks-låts-fri sommar och en film utan hångel.

Men i ett samhälle där livstilen bygger på att "shoppa och gift dig lycklig", så är det nästan omöjligt. Jag lever på en plats där pojk/flickvänner väger tyngre än gedigna gamla bästisar och skiljsmässor är vanligare än "gammal kärlek rostar aldrig". Jag är fast på en plats där hjärtan krossar av media och förlovningar är vardagsmat, ärligt talat ganska tråkigt.

Jag vet att jag är dubbeltydig och extra flummig, men det är all ilska som rör till det. Min grundfråga är, egentligen, är det så fel att vilja vara ensam?

J