Dag 1 av 98


Kära Johanna
Jag närmar mig nu slutet på min första dag i Florens. Har sovit fyra timmar inatt för att jag var uppe å packade det sista inatt och plingade med evert Vi plingade Ternheim No subtle men och Nights in goodville det va fint så svart å fint framför allt No subtle men kändes fint ska nog lyssna lite innan jag går å lägger mig nu.

Planet gick 09:50 typ och det var lite smådetaljer som gjorde att vi va nära att missa det. När vi kom fram till Florens kommer lyckoruset jag är här jag skall bo här jag flyttar äntligen utomlands det här som jag alltid sagt att jag skall göra och inom 3 månader kommer jag kunna kommunicera på Italienska. Och jag är fri FRI FRIIIII behöver ingen annan med mig utan är så fri så jag kan göra det helt själv!!! Det är nu det här som jag har drömt om som jag sagt att jag skall göra ingen svensk vinter utan bara ungdomens frihet.

Men tillbaka till Florens staden är verkligen helt otroligt jättefint påminner rätt så mkt om Venedig minus lite vatten. Och det är jättejättejättevarmt det är rinner svett från ryggen varmt fram till 4 tiden ( varje fall när man har på sig jeans och skjorta och kånkar på bagage) och jätteljust ute sådär ljust som det bara kan va utomlands.

Vi hade visst inte använt denna bloggen innan men tänkte att det bästa sättet att inviga den på är en bild där båda är så glada så att man ser lyckan i ögonen. Blixten i ögat!! Jag tror förresten jag har tröttnat på glass efter ben and jerrys glassen igår herregud blää försökte äta en glass för ngn timma sen smakade för mkt på ett konstigt sätt också choklad!

Kommer bli så fint när du kommer och hälsar på Puttefnask då skall vi sitta och dela en flaska vin och dricka cappucino på ngn av Florens piazzor hålla handen och gå månskenspromenader. Jag kommer att bo ca 15 minuters gång avstpnd till centrum/ Domen och denna veckan har jag det som utsikt eller varje fall halva, det är verkligen helt otroligt vackert. Det bor bara 300 000 invånare ungefär här och det är gång avstånd ut ur staden (enligt mig) och där är det den italienska landsbygden finns typ inga förorter bara centrum verkar det som. Mamma pratar med alla på Italienska och alla förutom gubben i affären nedanför är trevliga han är Solledryg. Imorgon skall jag prata med skolan å se hur jag skall göra när jag skall få min nyckel å grejer.





btw så kallas skönhetspricken som man målar över läppen för mouche och började användas av aristokrater på 1700-talets frankrike för att dölja syfilis ärr oftast gjorde man det med en stjärna då och efter det så fick det andra betydelser till exempel prich nära munnen= Kyss mig! Tänk vad man lär sig i makeup store tidningen!

Buonanotte tesoro!

Jag skall sluta smsa dig hela tiden förresten kommer blir dyrt får spara mina sms i utkasten å skriva ner dom här istället! Helt sjukt du är verkligen den enda jag saknar i Gbg det är helt sjukt hur kunde det blir så. På tal om det så borde vi ha lösen på denna bloggen så ingen opassande läser den också kan man skriva mer osmakliga saker!

Åh jag sprang förresten omkring med rosa klänning och springskor hela dagen älskar att kunna se ut hur man vill och ha bekväma skor så underskattade påminde om tågluffen. Ska bli skönt imorgon å se staden utvilad och utan kaffekick/ nykter. Skulle behöva sova nu eller är inte trött varför är man aldrig det när man har sovit toklite natten innan man blir nästan bara piggare på kvällen å é innan på dagen istället.

Vet du förresten när du flyttar in i din lägenhet än?

Din för alltid Alberta <3

Ja fel blogg vad kan man göra

linje i Italien

Älskade finaste underbaraste sockergurkan, fy fan vad jag saknar dig just nu. Lyssnar på Bille the Vision och den där äckliga NRJ-reklamen som jag pratade om, kom på. Fullständigt vidrig.

Mina föräldrar är lika charmiga som vanligt, men nu kväver de mig. Eller, vetskapen om att jag inte kan gå hem till dig och kolla på Mad Men och pilla mig i naveln, kväver mig. Det gör så ont i hjärtat och jag vet inte vad, lilltån kanske. Jepp. Min lilltå saknar dig.

Ska tydligen vara i skolan kl 09,15 imorgon. Urmysigt. Hur var tanken? Att jag skulle hålla mig vaken, pigg och alert då? Konstigt. Fast jag hoppas att det är jätteintressant och fint, för då slipper jag jobba.

Nej, sova? Ska ändå upp om mindre än åtta timmar. Får ju ge skolan en chans (om jag hittar dit, spännande). Godnattslippiggrodslemstungkrafspuss. Älskar dig. J

Jag räknar får i väntan på något godare

jag hörde världens finaste mening idag. Tvingade Per att leta igenom sina 16kvadrat efter en penna. Hittade ingen. Letade igenom min 60x40cm väska. Hittade fem. Skrev med bläck på handleden. Det är nästan borta nu. Tog så lång tid mellan hörandet och skrivandet så jag vet inte om det blev helt rätt, vet inte ens vem det var som sjöng, men vill gissa på att det var Billie the vision and the dancers. Hur som helst. Det står "If I could relax in this confusion", vackert så. Så jag. Måste acceptera att mitt liv aldrig kommer att vara spikrakt och självklart. Utan allt, precis varenda liten sak, förutom det.

Minns du fågelsången?

När jag jobbar i travstallet igår, hörde jag en fågel
Det fick mig att minnas sommaren och hur gräs luktar

Halva januari är över och jag samlar kraft
Detta ska bli en vår med utmaningar

Det är januari och jag har inte lust

Jag tror att solen har börjat gå ner. För allt utanför är gult och det studsar mot snön. Klockan är snart tre men jag har bara sovit idag och ätit. Fast jag är fortfarande trött och hungrig. Utmattad av januari och omotiverad till livet. Kan vi inte bara snabbspola?

Minns du ölen i tältet i leran i musikens namn?

Utanför mitt barndomshem smälter snön långsamt bort. Det är julafton och ovanligt vitt men ändå för varmt, ute. Inne är det ovanligt lugnt, som ett lugn före en orkan och det är kallt på sättet som det bara blir i gamla spökhus med tusen sorgliga minnen. Jag är Underground och du är en parantes i mitt liv. Kanske kommer jag en dag att se tillbaka på kollektivlevnadsdagarna och anse att jag var egoistisk och korkad. Men nu är jag mest mig själv. Det är fint så, på ett randigt sätt.

jag är konsten och du akryl i morgonregn

Utan mörkblått och svart, finns inga färger. Gult, rött, blått. SVARTVITT. Det finns inte mer, inte mindre. Ändå kan alla nyanser uppstå och barnen säger att typiskt manligt är att gillar motorer och att inte gråta. Jag gråter inte. För jag är inte rädd. Typiskt manlig.

FÅR JAG VETA VAD DU TÄNKER PÅ?!

Det här kan nog kallas för vinter. I morse möttes jag av ösregn och det blir nog aldrig mer riktigt ljust. En gråmulen dimma av tankar och handlingar och allt jag vill är att ligga inne och äta choklad. Inte för att jag egentligen har det särskilt dåligt eller så. Men det finns helt enkelt ingen anledning att göra något mer produktivt.

Arbetslöshetskoma

Det tinglar och dinglar i mina öron. Kristian Anttila är inte min typ av te, men just nu passar han fint. Jag söker jobb och behöver något enkelt och tralligt i bakgrunden, något som inte går i för glada toner och som inte alls är svårt att lyssna på. Jag behöver något som håller mig igång. Det finns inga jobb för mig och jag känner mig så jävla värdelös. Skulle jag tillåta det att ske, så skulle jag gråta. Men jag gråter inte. Jag lyssnar på tingel och dingel och letar vidare.

Du smakar snö

Jag borde sova. Det är en tråkig mening och jag vill inte fundera mer på den, inte just nu, jag måste tänka på något fint först.

Det är så trevligt att fundera på citrusfrukter, förhoppningar och framtidsplaner. Jag har hört att många som är i tjugoårsåldern känner att just de är något speciellt värda. Att de har en extra speciell framtid. Sedan går tiden och verkligheten blir till ålderstecken. De undrar vart det gick fel och är bittra.

Jag ser vänner, bekanta och fullständiga främlingar som inte har en sådan verklighet. Det tror inte alls på sig själva och ser bara bakåt och framåt. Tänk hur fint det var när man var fem och hur fint det ska bli när man är femtio.
Vad är det för sorts liv folk har? Det konstanta drömmandet och de svaga planerna.

Jag tror också på mig. Jag vet inte om jag är så särskilt speciell. Men jag vet att ingen annan är lika bra som jag, inte i mina ögon. Det handlar inte så mycket om skryt och snobberi, utan mer om en stark självkänsla som slår sig igenom allt. Murar av betong och ångest går att övervinna med självkänsla. För bara man tror tillräckligt hårt så går det att göra vad som helst.

Jag borde sova, så att jag ska orka med min dag imorgon. För imorgon ska vara en bra dag. Imorgon ska jag uträtta ett underverk eller två, imorgon ska jag ta ett steg till i mitt underbara bergochdalbaneliv.

och jag vill inte vara ifrån dig

Mina fingrar har hackat sönder tre mobiler den här sommaren. Jag vet inte vart smsen har gått, vem jag har ringt och om det var värt det. Nu är det höst. Flyttfåglar flyger söder och mina vänner sprids över världen. Några har redan försvunnit. En till Australien, flera ut i Sverige. Snart åker några till. Jag är inte ensam men jag sitter ändå själv och funderar. För ett år sedan började högskolestudier, en eventuell lägenhet och samboskap. Det höll inte. Nu flyttar han ifrån lägenheten som skulle ha varit vår. Nu flyttar han till Stockholm, för den här gången står inget, jag, i vägen.

Jag flyttar också, men bara någon stadsdel bort. Jag ska plugga igen, men den här gången ska jag finna mig själv i kol och marinblåa pastellfärger. Kanske går det, kanske är det fel. Den här hösten ska ha gyllengula blad och det ska vara så jävla bra. Kanske är det för höga krav, kanske är det vetskapen om att förra hösten var hoppfull, men så starkt förknippad med Hello Saferides sorgligaste låtar. Kanske är det hösten i sig som får mig att tänka efter.

Jag trodde att det skulle vara så lätt att avsluta en tvåsamhet. Att jag passade så mycket bättre som ensam.
Visst passar jag bättre, men jag saknar kontakten. Även om tjafs och irritation och stress till slut blev ohållbart, så kommer jag alltid att saknar de 192 centimeterna som han innebar.

För trots att jag inte är ensam så vaknar jag av tystnaden.

working 9 to 5

Jag är så dödligt jävla äckel fisk och rens och bajs och renhornstrött på arbetslöshet och arbetslöshetsförmedlingar och CVn och personliga brev. ASTRÖTT.

Det är så tjötigt att gång på gång skriva in meriter och ansökningar och CVn när jag vet att inget av det kommer leda någonstans. Det är inte så att jag är dålig, för det är jag inte. Jag är bara alldeles för mycket en i mängden. Jag är så jävla bra och duktig men inte fan syns det på något papper där jag har fyllt i formulär. Inte syns det hur exceptionellt bra jag passar för ett jobb när jag inte får visa upp mig personligen. Ingenting bevisas med ett CV. Ingenting.

handtag, famntag, klapp eller kyss?

Någon dag ska jag skriva något om sexualitet, konsten att vara sig själv och att alltid stå på sig. Idag skriver jag ingenting, för idag är jag snurrig. Igår fick jag den bästa kyssen i mitt liv. Det var så bra att jag seriöst kände mig yr.

Knappar, knapptryckning och att göra fel ibland.

I alla filmer så löser sig allt i slutet. Herr Rätt får Fröken Rätt, fattar det rätta besluten. I slutet, blir allt bra. Eller om det är en sorglig film, mindre dåligt. Det är en ljusning och ett löfte om trygga famnar och folk snorgråter, på ett vackert sätt, i varandras hår.

Jag vill ha det. Den tryggheten. Att någon spelar stråkmusik och en sista, lycklig, scen. EN Lycklig scen som ger publiken en chans att strama upp sina ansiktsdrag.

Jag vill känna när jag fattar rätt och fel och avgörande beslut. Att andra, eller något allsmäktigt, säger att man gör rätt. Det enda som låter i mig, oavsett vägval, är tinnitus. Så ironiskt.

Jag bakar in en chili för din skull

Media vill lära oss att lycka kan köpas för pengar. Tidningar, tv och radio som viskar om de senaste trenderna och de dyraste tingen.



















Kvinnor och barn säljer sina kroppar
Djur utrotas
Och jorden går under.









Är du lycklig nu?
har vi tid, innan allting tar slut?

What else is there?

Jag är kär i Karin Dreijer Andersson. Hennes röst gör mig alltid så... nöjd med tillvaron. Och jag vet att Karin Dreijer Andersson är så mycket äldre och visare än jag, jag skulle vilja prata med henne. Karin Dreijer Andersson är den enda kändisen som jag skulle vilja träffa. Jag sitter framför min dator och lyssnar. Cyklar min cykel och lyssnar. Drömmer om framtiden och lyssnar. Karin Dreijer Andersson får mig att må lite bättre, le lite större och hoppas lite mer. Det behövs. Utan Karin Dreijer Andersson, skulle jag sjunka ännu djupare ner i min arbetslöshetskoma.
(jag har helt enkelt för mycket tid och för lite rutor att kryssa av)
Och jag låter mina tårar rinna. För en gångs skull är det faktiskt okej. Anledningen till att jag gråter är inte Karin Dreijer Andersson. Anledningen är arbetslöshetskoman. Och jag sitter och lyssnar på Karin Dreijer Anderssons låtar och funderar på vad det är som gör att jag inte förtjänar ett jobb. Jag vill vara som hon. Jag kan se tusen fördelar med mig. Jag kan se lite av Karin Dreijer Andersson i mig. Och vem vill inte vara som hon? Vem vill inte ha en liten Karin Dreijer Andersson som anställd? Vem vill inte ha mig?

En-sam-het och två-samhet

Det finns människor som bubblar, skrattar och är alldeles randiga av lycka. Sådana som har statusen "upptagen"/"i ett förhållande"/"förlovad" eller vad det nu kan stå, på Facebook. Flickor och pojkar som har en alldeles speciell "någon" i tankarna.

Sedan finns det sådana som jag. Som bubblar och skrattar och är alldeles rutiga på utsidan. Rutorna är ganska permanenta, skrattet högst tillfälligt och bubblandet är inte sällan kopplat till alkoholens förtjusande sällskap.

Jag trivs så. Jag vill inte ha någon i handen i mer än för en vecka eller två. Vill inte bubbla tack vare någon annan och vill absolut bara ha sms från vänner, bekanta och tillfälliga.

Så varför, varför varför varför varför, sänder media ut en bild av det perfekta (hetero-, vita-, förorts-)paret? Varför är det aldrig någonsin i en film/serie/reklam helt-otroligt-jätte-jävlaOKEJ att vara ensam? Carrie gifter sig med BIG, Rosing söker efter "den rätte" och du kan gjuta en dildo av din älsklings kuk.

Jag vill inte ha någon dildo. Jag vill inte se Carries bröllop och jag tror inte att Rosing kan hitta en "rätte" i ett tv-program. Jag tror på kärlek vid första ögonkastet och jag är en obotlig romantiker, men jag behöver för fan en paus. Jag behöver en kärleks-låts-fri sommar och en film utan hångel.

Men i ett samhälle där livstilen bygger på att "shoppa och gift dig lycklig", så är det nästan omöjligt. Jag lever på en plats där pojk/flickvänner väger tyngre än gedigna gamla bästisar och skiljsmässor är vanligare än "gammal kärlek rostar aldrig". Jag är fast på en plats där hjärtan krossar av media och förlovningar är vardagsmat, ärligt talat ganska tråkigt.

Jag vet att jag är dubbeltydig och extra flummig, men det är all ilska som rör till det. Min grundfråga är, egentligen, är det så fel att vilja vara ensam?

J

Någonstans brinner det i knutarna

Jag försöker att se mig själv som cool. En sådan där som klär sig som hon vill och som säger vad hon vill. En sådan som bara drar när det blir för tråkigt. En sådan som flyger själv. Men jag vågar inte. Jag vågar inte boka en biljett bort, inte ens när jag har tryckt i returknappen så vågar jag åka bort. Är för rädd för det främmande och för fängslad av min tristess. Jag vill resa, men hela världen är för stor. Jag vill fly, men är oroad över vart jag kommer landa. Jag vill inte stanna här längre, men ändå sitter jag kvar.

Jag vill dra. Paris, Amsterdam, Mexico city eller bara Stockholm, men jag är för feg.

SÅ OTROLIGT SPECIELLT

Jag
Jag älskar låter "creep", men tycker att Timos version är bättre än Radioheads. Den får mig att drunkna och vakna och känna och ibland skrika litegrann. För några dagar sedan satt jag och Linnéa och skrek i bilen. Jag körde och vi skrek i kapp. Det var skönt, men inget översteg känslan av misslyckande.

Sedan åkte vi iväg på minisemester till Tjörn och trots att vi inte ens vara borta ett dygn, så är allt så mycket lättare. Som om tyngdlagen inte håller i oss lika hårt, mitt hår lockar till sig och hennes leende är lite bredare än vanligt.

Allt ordnar sig nog, så säger vi i alla fall. Ibland menar jag det, ibland tvivlar jag starkt. Men om det inte löser sig, så är det inte så farligt. Jag har ett bra liv, ett gott liv och jag ska nog inte klaga så mycket som jag ibland gör. Jag försöker att släppa kraven på mig själv, leva upp lite mer.

För om man lever så blommar marken i oktober och om man lever, så får man inte lika tråkiga rynkor som gammal. Kanske är det konstiga argument, men jag får ofta höra att jag är ganska så... konstig.

Något som jag väljer att ta som en komplimang, men någonstans ska jag nog alltid undra. Är jag verkligen SÅ konstig? Hur är då någon som är normal?

Vi kunde stilla sjunga för ett tag

Jag försöker att vara positivt. Men ibland är det svårt. Just nu är det svårt. Varje litet bakslag får mig att drunkna igen, för jag har helt enkelt fått nog av bakslag. Ingen utbildning, inget jobb, ständiga avramlingar och folk som går emot mig. Listan kan göras längre, men det skulle tråka ut oss alla. Nu har jag fått ett nytt bakslag och intressant nog så kommer allt tillbaka. Jag vill äta. Jag vill banta. Jag vill sluta känna. Jag ser vänner som fortfarande rispar upp sina armar och jag känner en avundsjuka. För tiden då jag kunde fly från problemen med ett par blödande sträck, är förbi. Jag kan fortfarande mildra vissa känslor med mat eller ett kontokort, men det hjälper inte lika bra. Topparna är så höga och fallen så låga, men inte lika radikala som förr. Ingenting är lika radikalt som förr. Kläder, färger och frisyrer. Inget lyser lika klart i rosa eller svart. Kanske förlorar allt sin glans när det blir äldre, även jag. Men det är skönt. Det är skönt att inte vara en lysande stjärna, som förvandlas till svart sot. Det är skönt att bara vara lite lätt randig och karamellfärgad. Aldrig mer kletigt sockervadd eller bergochdalbaneångest.

Kanske är det så att jag har så mycket motgångar nu när jag faktiskt kan ta dem? Nu när saker lättare rinner av. Min päls är fet, som på en gås. Två festivalveckor fyllda av bra upplevelse, underlättar det hela och jag ska ta mig rakryggad genom den här stormen. Precis som jag går med rak rygg genom allt annat.

AND EVERYTHING IS GONE. Älska J